Hur ska ekvationen gå ihop?

28/4 2010

Varje dag köper vi en tidning. Vi tar med den ut till klinikerna. Vår personal, hälsokommitte-medlemmar och andra vill läsa. Det finns inga tidningar så långt ut i “bushen”.

När vi kommit hem läser vi och nästa dag får vår hushållerska ta med sig tidningen, Det är ju en ganska viktig uppgift att sprida information. Men just i dag reflekterar jag över innehållet i dagens och gårdagens tidning.

I går kunde vi läsa att donerade medel för AIDS har dragits tillbaka från de stora bidragsgivarna. Även tidigare har vi ju läst om detta . Hur ska man nu lyckas ge alla med AIDS bromsmedicin? Ett förslag var att lägga på en avgift på mobiltelefonavgiften med detta förslag sågades redan nästa dag av den stora mobiloperatören Safaricom. Men i INGEN av artiklarna om krisen för AIDS sjuka stod det ett enda ord om VARFÖR de globala bidragsgivarna skurit ner biståndet! Och inte en enda fråga rörande hur medlen som givits förut förvaltats. ( Som en parentes kan nämnas att vid vår förra vistelse här förde vi ett litet “krig” eftersom det fattades testmaterial för HIV. Det står nog lite om det i tidigare blogg från augusti Vi såg nog bara toppen av ett isberg!)

I dag kan vi läsa på dubbelt uppslag om planerade förbättringar för hälsovården. Sjuksköterskor och doktorer ska rekryteras till avlägsna orter. Få en bra lön som lockbete. Kliniker ska byggas och utrustas. Sjukhusen ska upprustas. T.o.m ambulans ska finnas lång ute på landet. Det låter väl bra!! Men nästa fråga utan svar: Hur ska det finansieras??

I samma tidning står också att tjänstemän i de olika ministerierna ska få bonus i nivå med privata näringslivet.

Så åker president Kibaki till Kina i dag eller igår för att be om bistånd till vägar och järnvägar.

Ja det kändes som vi behövde avreagera oss!

 

Angående avreagering  rörande den ostädade kliniken förra veckan: Under KAN ske! I går var nästan hela kommittén på plats, Man bad om ursäkt för röran sist. Och kliniken var nymålad inomhus. Golven målade, undersökningsbritsen rengjord. Det var så rent att jag nästan ville ta av mig skorna!

Bosse träffade målaren. Han var lite på örat!! Så hoppas att han inte tog fram penslarna när vi åkt.(han sa att han tog ett glas mjölk för att rensa kroppen från gifterna i färgen, men jag B, gissar att han tagit fel glas idag)

Annars jobbar vi på.Varje dag möter vi något eländes elände. Men också glädjeämnen, barn som blir friska! Det väger upp mycket!

Vi B-mödar oss att göra ett gott arbete och jag (B) har t.o.m. blivit A-möbad.

Bilderna tagna i dag. Nästa blogg om skolan i Keteng.

 

Slapparhelg i Paradiset

25/4 2010

Frånsett besvikelsen med kliniken som var tom och ostädad i veckan har vi haft en hel del att göra.Det är verkligen regntid nu och det kommer stora skurar varje eftermiddag och ofta på natten. Vi fick besked att vägen till torsdagskliniken var oframkomlig  men vi kunde ta en lite längre och bättre väg. Jag hade många patienter och många äldre med en del krämpor med värk i rygg och knän. Ofrånkomligt att jag för mej själv tänker… om Du kommit till vårdcentralen hemma skulle jag ha skickat en remiss till röntgen och en remiss till ortopeden och inom 3 månader hade Du varit opererad med nya knän! Men de möjligheterna finns inte här. Man skulle lika gärna kunna be någon ta ner månen! Men som  väl är gäller ju ändå—Om man inte kan bota, får man lindra och i nästa steg trösta. ( Men detta tröstar nog mest doktorn själv!)

Det svåraste denna veckan var en ung man (43 år). Han kom till mottagningen i Keteng och såg mager och eländig ut. Julius ( vår medarbetare) sa att han sökt Rotarydoktorerna förut på annan plats. Man hade flera gånger trott att han hade AIDS men testen varit negativa. Han hade diabetes. Fadern hade också haft diabetes men var nu död.Han hade då och då haft några tabletter för diabetes. De var slut sedan länge. Med hjälp av ett urinprov kunde vi se att han hade mycket socker i urinen, höll på att bryta ned kroppens vävnader m.m. Jag kunde bara remittera honom till närmaste sjukhus och ge honom bidrag till transporten dit och till att köpa medicin. Och hemma är vi så duktiga på att övervaka och behandla diabetes! Här finns insulin och tabletter men om man inte har råd? Fattigdom är namnet på sjukdomen.Jag har inte riktigt kunna släppa tankarna på den unge mannen, men tröstar mej själv med att vi gjorde vad vi kunde.

I helgen har vi varit på Rondo Retreat. Det är ett vackert och fridfullt ställe i regnskogen. Inte så långt härifrån.  

Vi var lata och satt mest på verandan till “vårt” lilla hus eller i trädgården och läste. Blickade ut över regnskogen. Hur många nyanser av grönt finns det—Minst 100. Och hur många blommor fanns i trädgården? Oräkneliga. Orkidé´er växte på trädstammarna, Julrosor, liljor i olika färger, hortensia, bananer,Afrikas blåa lilja, steglitsia, hortensia, monstera ( enl. Bosse heter växten moster Inga!). Luften var tung—efter mycket regn. Jag satt under ett träd när det plötsligt började plaska lite mer. En apa uppe trädet ville väl markera revir men hon missade mej med bara någon decimeter. Att en liten apa kan kissa så mycket!

Vi träffade några amerikanska missionärer på Rondo. Det var under söndagsmässan i kapellet och vi skulle presentera oss en efter en och Bosse sa “ I am Bosse Runbom from Sweden and I am a jeep-driver to my wife.! Allmänt jubel!

Till slut en rolig historia:

Bosse hade kört upp till stan i fredags. Något skulle köpas. När han satt i bilen och skulle köra hem knackade en man på bilrutan och ropade “m´bozi"! Bosse trodde att han kanske kände mannen för han brukar skoja och säga att han heter m`bozi (som betyder get på swahili!). Men mannen fortsatte att säga m´bozi och pekade ner mot marken. Bosse var förvirrad men hoppade ut och under bilen låg en liten get! Fick fösas bort!

Vi är nu tillbaka i Kapsabet och samlar oss för nästa vecka. Vi har rört till mix för glutenfria pannkakor och nästan tagit slut på lingonsylten. Bosse vilar eller lyssnar på talbok via mp3.Det går ingen nöd på oss! Nästa blogg kommer att handla om skolan i Keteng! Tack igen för kommentarer.

Försök se det från den ljusa sidan!

21/4.

Nu när det bara är två veckor kvar här har jag kommit i en liten depparperiod. Jag känner igen det sedan tidigare perioder. Nyhetens behag har lagt sig och präglad av vår effektiva kultur tycks allt vara osmidigt och oordnat. Men det brukar gå över. Eller är det biverkan av malariaprofylaxen? Kanske bäst att skylla på den!

Veckans större besvikelse är gårdagens klinik. När vi kom fram var ingen från hälso-kommittén på plats. Lokalen fullständigt tillstökad efter någon klantskalle till målare som målat taket och spillt ut färg överallt. Även undersökningsbritsen var full av vita färgfläckar. Så fanns det byggbråte och var oerhört dammigt och skräpigt. Vi väntade en ½ timme och ingen kom och ingen visste något, mer än att det var en begravning någonstans. Jag skrev ett brev till hälso-kommittén och sa att om de ville att vi skulle komma nästa vecka skulle de ringa dagen före. Sedan träffade vi ordföranden vid vägkanten på väg till begravning och han lovade dyrt och heligt att nästa vecka skulle allt vara o.k. Så hoppas att det hjälper.

Så har vi en liten kärv relation till vår hemhjälp. Vill inte gå in så mycket på det, men viss hjälp från “damernas detektivbyrå” skulle uppskattas.

Bosse håller humöret uppe. Han var i skolan i Cheptilill i dag och blev som vanligt väl mottagen. Rektorn kom sedan själv ner till kliniken och tackade för fotboll till flickorna. Vi vidarebefordrar tacket till Sävsjö.  Bosse lärde barnen att säga “Thank you Sävsjö”. Rektorn ska träna barnen så att de kommer med i världs-kuppen. Se upp Slatan! Jag “B” fick också en extra träning idag. Skolan ligger på 2100 m höjd så min puls kom upp i 140 direkt (jag gick upp). Flickorna o pojkarna i 8:an är ca 15 år och jag lär dem alltid några svenska uttryck som t.ex. “hej” och när jag skall gå “hej då”. De ställer sig upp och skriker Hej Då och applåderar.

I dag hade vi flera ganska sjuka barn som behövde medicin för öroninflammationer och malaria. Jag tror att malariafallen kommer att öka. Det har regnat ett bra tag nu, och sedan brukar malariasäsongen börja. Jag hade också i dag en sjukdom jag aldrig sett förut,( hemorragisk konjunktivit) tror jag. I alla fall en pojke med de rödaste ögon jag sett. Och ett återbesök från förra veckan. En liten 1½årig pojke med svår diarré och feber för en vecka sedan. Nu pigg och frisk! Så vad deppar jag för egentligen?  Nu återgår vi till “the sunny side of the street”

Vi tror att flygen till Europa har kommit igång igen. Tidningarna här skriver om askmolnet. Man är bekymrad för uteblivna leveranser av blommor och grönsaker. Och 2 dagar har man oroat sig för om Kenyas maratonlöpare ska kunna ta sig till London Maraton på söndag. Senaste nytt är att de ska få ta ett privatplan. Men kolla vilken djärv skämtteckning vi såg i tidningen “Nation”.

Så vi växlar mellan aska och åska! Solnedgången är kort men vacker!

 

Vardagens bekymmer och helgens utflykt

19/4 2010.

Det går en dag i taget och vi har passerat halvvägs. Bara 2 veckor kvar tror vi. Vår gäst skulle ha rest hem i lördags men inga flyg går. Hon har stannat till i Nairobi och väntar på bättre tider. Hoppas hon snart kan resa hem. Men vi skojade och sa: “Händer det inget före midsommar så hämtar vi upp dej i Nairobi och tar landvägen hem. Vi ska vara hemma till midsommar!” Imsala! Hakuna Matata!

Vi var i den större staden Kisumo och lämnade vår gäst. Så tog vi in på ett hotell vi brukar besöka. Njöt av dusch och rent rum. Vi intog en god? frukost. Vad sägs om bönstuvning, oxlever,arrowrot, Så kunde men få stekt ägg eller omelett samt rostat bröd och marmelad och färsk frukt. Vi blev mätta. Sov frukost en timme med luftkonditioneringsfläkten igång. Vi var trötta.

Men sedan piggnade t.o.m. Agneta till och godtog en tur på torget. Vi visste var de bästa presenterna fanns att köpa och shoppade loss lite grann. Känner oss som stamkunder. Även lunchstället är vi bekanta med och gillar “Kofta” en vegetarisk indisk rätt. Men på den bumpiga hemvägen hoppade också maten upp och ner med ett lätt illamående. Eller var det malariaprofylaxen?

Efter ett par timmars resa var vi hemma och lastade ur bilen. Vi har provianterat för 2 veckor. Skönt att vara “hemma” igen. Det är mer lagom varmt här på en lite högre höjd över havet. Vi behöver ingen luftkonditionering. Och faktiskt har vi fått rinnande vatten i huset så vi kan duscha!

I dag har vi varit i Kapchepkok. Platsen ligger också vid värdens ände och vägens slut. (som en parantes kan nämnas att det nu finns två som säger “fy attan-ball” när en riktig håla dyker upp).Vi har varit här förut för 2 år sedan. Platsen ligger vacker och avlägset. Om man vill gömma sig för världen ska man resa hit! Nu har man en ny klinikbyggnad, inte helt färdig men ändå ett tecken på utveckling.Vår sköterska vaccinerade en massa barn och hade mödravård. Själv hade jag 30 patienter. De flesta inte så sjuka, men många med värk i ryggen. Några misstänkta malaria och jag tror att några verkligen behövde vår insats i dag. Men även större barn skrek och var rädda för m´zungos. Jag nästan tappade tålamodet och hade jag kunnat, hade jag lärt dem söndagsskolesången “ Röd och Gul och Vit och Svart gör detsamma har Han sagt”. Men som väl är sätter språket hinder för sådana utbrott! Jag hade 30 patienter. Sedan fick vi sött mjölkblandat te och en pannkaka innan vi körde hem igen. Men då hade jag suttit med patienter 4 timar i sträck. Lite trött.

Bosse var uppe i skolans 8-ondeklass och presenterade en fotboll (från Sävsjö Rotary) Det blev en föreläsning om Sverige också, de tycker det är underligt att ha snö o kallt på vintern och ingen decembersol i Kiruna.Men lika underligt med julisol både natt och dag. Jag ger dem tre nya bokstäver också: Å,Ä och Ö. Jag kan få dem att säga Nässjö och lär dem att skrika “ Hej Då ! “ när jag skall gå. De ställer sig upp och applåderar också(kan Ni tänka Er det ?). Jag ställde krav att flickorna skulle vara med och att man delade upp lagen 50/50. Läraren avbröt lektionen och frågade om jag kunde följa med upp på “planen” och se  dem spela en “match”. Det blev så och sedan frågar flickorna om jag har några barn som de kunde skriva till. Nä men barn-barn och det gick det med. De fick adress och frimärke till ett brev. Nu tillbaka till “redaktören!”

  Ja så är det. Vardagen inte alltid så spännande. De enda vilda djur vi sett i dag är en stor gräshoppa och en liten råtta. I går såg vi i alla fall några apor som hoppade över vägen!

Vi köpte färsk fisk på torget i Kisumo i går. Vi fick den filead. Så i kväll har vi haft en riktig fest. Stekt Tilapia, potatis och sockerärtor. White wine with the fish! Mango och passionsfrukt till efterrätt. Synd att vi inte hade några gäster!

 

Bosses Afrika

16/4 2010.

Nu vill jag ge en liten inblick i hur Bosse har det i Kenya.

Hans uppgift är i första hand att köra Jeepen- Det är tur att han lärde sig köra Jeep redan på 50-talet och jag kan intyga att takterna sitter i. Han tar oss fram genom djupa diken , kryssar mellan “Pott-hole”, manövrerar genom gyttja och över stenar. Väjer för “matatos”(minibussar som kör helt vilt), väjer för kossor,åsnor, getter och cyklister. Enda nackdelen med körningen är att vi nog lär kenyanska personal en del “fula” ord.  Bosse utbrister ofta “Fy attanball!”  “ Luta er häråt!” och jag ropar “Akta kanten!”  “Bump!”  Så brukar han varje dag säga “ Om jag hade en hacka skulle jag fixa till vägen på 10 minuter”. “ Tänk om jag hade en väghyvel!” “ Jag förstår inte---“. Det är därför ni får se så många bilder på vägar--- en outtömlig källa till förargelse! Men nu fungerar 4-hjulsdriften vilket vi är tacksamma för.

Han har en massa energi och tröttnar aldrig. Alltid lika nyfiken och tar kontakt med folk. Pratar och utbyter erfarenheter. Han är mycket intresserad av människornas arbete. Han pratar med te-plockarna, med trädplanterare, med vägarbetare, med lärare—ja med alla. Han har en ovärderlig förmåga att få kontakt med människor.

Skolorna får alltid besök av Bosse. Det uppskattas. Så har vi fått med fotbollar och det blir alltid jubel när barnen får bollen. Nu har han också kommit på att flickorna ska få en särskild fotboll. Han skriver med tusch-penna “ for Girls” på bollen. Så talar han i klasserna lite om Sverige, om snön o.s.v. Det är faktiskt mycket ovanligt att skolorna får besök av m`zungos. I veckan var vi alla med till en skola han besökte för 4 år sedan. Man kom ihåg honom ännu. Då var han den förste europé som någonsin besökt skolan. Och jag tror att det inte varit någon vit där sedan dess.

Så är han vår optiker. Vårt lager av läsglasögon är i det närmaste slut nu. Men många har blivit glada. Några har väl kanske försökt att få ett par glasögon billigt trots kanske inte så stort behov, men vi vill inte misstro människor.

Ett annat intresse Bosse har är att köpa bananer av försäljare vid vägkanten. Vi har tyvärr alltid bananer hemma så han får inte riktigt utlopp för denna last.

Sammanfattningsvis är Bosse en afrikan i själ och hjärta.

 

 

 

 

 

Vi mår fint. Vår gäst ska resa hem i morgon om flyget går!

Vårdcentralen vid världens ände

9/4 2010.

Vi är tillbaka “hemma” i Kapsabet efter veckans arbete. Arbetet är långt ifrån glamoröst och inte ens några exotiska sjukdomar. Malariasäsongen har inte börjat så vi har bara behandlat ett fåtal för Malaria. Sjukdomarna liknar de som man möter vid en svensk vårdcentral. Men många av patienterna skulle inte ha kommit längre än till telefonslussen. Fått råd att ta 2 Alvedon och ringa igen om 3 dagar om försämring.Men rätt vad det är dyker det upp en svårare sjuk patient så det gäller att vara lite alert. Och för all del, visst kommer lite tropiska sjukdomar som mask i magen. Många barn behöver “avmaskas” och de får oftast maskmedicin på köpet.

Men jag kan förstå att man ibland söker för lite småkrämpor. Huvudvärk KAN ju vara malaria och utvecklas till något allvarligt. Så har människorna inte heller samma kunskap om egenvård som vi har hemma. Jag får ofta förklara normala kroppsliga reaktioner. Jag ger enkla ergonomiska råd när patienten har ont i ryggen. Det finns en hel del som har artros i knäleder och som kommer tillbaka på återbesök. Man blev inte bra ! När medicinen var slut fick man värk Igen! Så då får jag försöka förklara skillnaden mellan att lindra och att bota. Om jag lyckas—det vet ingen!

Det är inte så lätt att fånga en sjukhistoria.Patienterna har många olika symtom samtidigt. Och så tolkas ju allt och ibland börjar sjuksköterskan och patienten för en egen dialog. Som sister Marion vid Mutomo sjukhus sa när jag var i Kenya för första gången: “ Att få en rätt sjukhistoria är som att krama blod ur en sten!”

Några undernärda barn har vi också stött på.

Vi hade en tuff arbetsdag i torsdags. Då for vi till Lokeringert. Byn ligger långt bort och vägen som vanligt dålig och bumpig. Det hade inte regnat som väl var—då hade vi inte kunnat komma fram efterson 4-hjulsdriften är sönder. Det tog 1 timme och 40 minuter att köra dit. (43km) Men väl framme fann vi en “riktig” klinik. Man hade ingen sköterska på plats men en “nurse-aid”. det fanns ett litet laboratorium. Ett bra undersökningsrum. Och hälso-kommittén var välorganiserad och vänliga. De delade vår uppfattning att 50 patienter räckte—så en del fick vänta till nästa gång. ( Det finns ju inte alltid tider till doktorn hemma heller!)

Vi körde förbi en plats där vi haft mottagning tidigare. Nu var man självgående med en sköterska anställd och öppet varje vardag. Att klinikerna ska bli självgående är vårt mål!

Utsikt från klinken vid världens ände.

Vi har det bra. Livet går lite i slow motion. Det är roligt att ringa hem och kolla kommentarer och e-mail. Tack!

“Det vill gärna bli bra!”

6/4 2010

Påskhelgen är över. Vi hade ledigt långfredag och annandag. Det var skönt med några dagars ledighet.

Det fick bli en utflykt till Homa Bay. Vi var där i augusti så det kändes lite hemvant. Vi hade också ett eller två ärenden att uträtta i Homa Bay. Vi ville besöka vår vän sister C och träffa henne och barnen. Hon har ju hand om en massa föräldralösa barn och ger dem ett hem och möjlighet till utbildning. I augusti tog hon hand om tvillingar. Nyfödda, prematura och övergivna. Hur hade det gått för dem?

Så hade vi med en klubbflagga från Rotary i Sävsjö till Rotaryklubben i Homa Bay. i augusti hade vi ju en hel del kontakt med klubben i Homa Bay.

hippobuck.com/home.php

Vi bokade oss på ett hotell och körde iväg. Det är lång väg och varierad standard på den. Första delen var O.K men sedan kom vi in i ett vägbygge. Körde vid sidan av vägen och genom okänt djupa vattenhål. Vi såg var de andra körde och så dök vi efter! Det gick! “Det vill gärna bli bra.” ( Så sa en av Bosses gamla arbetskamrater ofta!)

Hotell Hippo Buck liggen inbäddat i grönska. Blommorna doftar och fåglarna sjunger. Vilsamt. “Det vill gärna bli bra”.

Vi gick till kyrkan kl 7 på påskdagsmorgonen. Kören sjöng och dansade. Riktigt afrikastuk! Efter mässan träffade vi vår sköterska från i augusti. Överraskande kärt återseende! “Det vill gärna bli bra!”

Vi träffade vår “idol” sister C och barnen några timmar senare. De små tvillingarna var nu 7 månader och pigga och knubbiga. De andra barnen fick några små presenter och svenskt lösgodis som egentligen var avsett för en svensk kille i Nairobi. Men eftersom vår gäst blev försenad kunde det inte levereras. Men barnen tycktes gilla det! Så kunde vi samtala med sister C som också bjöd på lunch. Som alltid intressant att höra henne och hennes analys av kenyanska samhället. Barnen sjöng för oss igen-- “Jambo! hakuna matata”. Kärt återseende. Det vill gärna bli bra!”

På hotell Hippo Buck tyckte vi oss känna igen några andra M´zungos Det var faktiskt samma engelsmän som vi hade träffat på Rotaryklubbens möten i augusti. Då hade de kommit för att kolla upp ett projekt. Man hade samlat en stor summa pengar till att bygga en klinik i en by. Men inget hade hänt då och ingen visste vart pengarna tagit vägen. De var besvikna och så blev vi. Men NU hade projektet tagit fart. Kliniken var byggd och en barnmorska anställd och man trodde att kliniken skulle vara självgående om ett halvår.! Kärt återseende. “ Det vill gärna bli bra!”

Engelsmännen skulle träffa Rotaryklubben på tisdag och de lovande överlämna Sävsjös klubbflagga. “Det vill gärna bli bra!”

Så fick vi kontakt också med vår tidigare AIDS-rådgivare. Hon hade nu en baby 5 månader så hon var höggravid i augusti 09. Hon mindes så väl att Bosse hjälpte henne lyfta de tunga lådorna och säckarna med majs hon köpte ute i byarna. ( Här hjälper nog inte männen kvinnorna med tungt arbete ens om de är höggravida.) Åter ett överraskande kärt återseende. “ Det vill gärna bli bra!”

Så fyllda av positiva upplevelse är vi nu redo för vardagens frustrationer.

Långt från “Starbucks café “

Vi har börjat vårt arbete. Det har varit en mjukstart.Men det är bra för det är så mycket vi måste ta in och bearbeta.Det regnar varje dag och även vi nordbor har frusit lite. Men då har vi ändå ett något så när tätt hus med fönster av glas och riktigt tak. Och många filtar om det kniper. Hur har de andra människorna här det? Inte undra på att många går i täckjackor.

På tal om väder och vind känner vi av att vi befinner oss på drygt 2000 m höjd. Vi blir andfådda och första dagarna “gäspiga” -- fick inte tillräckligt med syre.

Vi åker ut på landsbygden till våra kliniker. Det är sig likt men på några ställen ser vi att saker har blivit bättre. Det finns t.ex glas i fönster. undersökningsbrits och stolar. Men vi européer är fortfarande exotiska företeelser. Barnen vinkar till oss och skriker “m´zungo”. Vi sitter och vinkar och ler som kung och drottning!

Vi hann besöka en skola häromdagen. Barnen var 485 st.. Alla ville hälsa och vi hälsade på många hundra samt lärarna. En fotboll tog lärarna hand om. Men barnen får nog spela boll senare.

Den fundering som just nu sysselsätter hjärnan är: Hur skulle det vara att leva under de villkor som människorna gör här? Oro för mat för dagen, för skolavgifter, för kläder, vatten, inte ha någon reserv—att alltid leva ur hand i mun? Hårt arbete på åkrarna eller teplantagen.

Vi kände viss frustration eftersom vi hittills inte har rinnande vatten i huset. Men vi behöver inte bära hit tunga tunnor med vatten så vi är ändå priviligerade.

I dag torsdag1/4 ska vi till Kipsugur. Vi körde fast i gyttja. Jeepen behöver servas och vi kom underfund

med att 4-hjulsdriften inte fungerade. Vi fick lite hjälp att putta upp bilen så det gick till slut! Sedan tog vi en “bättre “ väg hem. Ingen gyttja men en massa vassa stenar!

Vi ska få besök från Sverige i dag. Men vi fick höra att planet var försenat i Amsterdam och inte kommer i dag i alla fall.

En del sitter fast i gyttja och andra i Amsterdam. Det kanske är rättvist!

Så har vi rest till Kisumo för att invänta vår gäst. Vi ser fram mot påskhelgen. Vi ska till Homa Bay och träffa vår vän sister C! Förhoppningsvis!

GLAD PÅSK!