På väg hem igen

24/3 2011

Vi har börjat packa. Den nye doktorn kommer i morgon och stafetten lämnas över. Vi har en del redovisning att göra. Räknar ihop utgifter och inkomster från klinikerna. Så  gör vi en egen utvärdering. Var det värt besväret?? …Har vi gjort någon nytta? Hur ser vi på utvecklingen i landet? Ja det är lättare att räkna ihop pengamässiga ut-  och inkomster än att utvärdera vår vistelse här. Men vi försöker göra en liten summering.

Här kommer den vanlige Svensson in, (eg. en gammal järnvägare). Jag tycker att den här jeep-linjen gör nytta hela tiden. Det är trots allt en viss procent allvarliga fall som får en direkt “remiss”in till vidare behandling…….. . I en del fall upptäcks HIV, och i en del fall Malaria. Jag kan ju se när en patient kommer och har gått långt, hur tacksamma de är för att bara behöva gå 5 km. för att träffa en läkare. Många kroniskt sjuka kommer också och en hel del äldre patienter. Men en av de viktigaste uppgifterna är att vår sjuksköterska vaccinerar och kontrollerar barnen samt blivande mammor.

Vi har ju upptäckt att vi “M´zungos” är en sensation när vi visar oss. Det är en upplevelse att få vara i centrum någon gång i livet.!! Det finns dock de som tar för givet att den vite mannen eller kvinnan skall hjälpa till med nästan allt här i deras liv. Meningen är dock att Rotarys jeep-linje skall vara en start för den aktuella byn att starta en egen klinik med en fast sköterska. Många byar klarar denna utmaning, det har vi sett under de år vi varit här, som väl är.!!

Nu får vi tacka för den här gången och försöka komma tillbaka till den verklighet som kallas “Nässjö”. Det skall väl gå det också. Vi har ju med oss en mängd minnen av människor och den underbara naturen som vi färdas i varje dag. Ibland känner vi oss riktigt hemma och upplever oss inte som M´zungos. Vi har ett andra hem här i Kenya. Vårt starkaste minne är den kontakt som vi alltemellanåt får med människorna här. Den är ovärderlig och vi känner att vi alla är lika.

Weekend vid Victoriasjön

22/3 2011

I fredags slutade vi arbetet på kliniken ganska tidigt. Lilla flickan Jolline kom på återbesök. Hon var sämre tyvärr och blir lite oroliga för henne. Vi gav lite pengar till matinköp från vår fond för behövande. Flickan och hennes faster har också kontakt med närmaste sjukhus där det finns särskilt team för att ta hand om undernärda barn. Hittills hade man inte testat flickan för HIV men om det inte är gjort ,så ber vi att få göra det nästa gång.  Vi försöker skaka av oss bekymren och riktar in oss på en avslappnande weekend.

Vi hade planerat att hinna till Kisumo och en semesteranläggning Kiboko Bay före mörkret. Vi hann också få bilen tvättad.  I Kisumo skulle vår “koordinator” möta upp och ta en titt på den icke fungerande fyrhjulsdriften. Vägen till Kisumo är fin och asfalterad så vi riskerade inte att bli fast i gyttja. Vi kom fram på 1½ timme--- rekord!

Bosse “hoppade” in i en affär för att få tag på en T-shirt. Det har funnits T-shirts med tryck av Obama och nu ville Bosse ha en.   Personalen tryckte T-shirten medan Bosse tittade på. Han köpte tre  tröjor. ( Bra att ha??)

Vid stranden av Victoriasjön fann vi ett litet paradis. Vi blev väl mottagna och installerade oss i “tältet”.

Sedan kom några killar och försökte hitta felet på bilen. De kröp under bilen medan mörkret föll och det började regna. Men problemet gick inte att lösa så det blir vekrstadsbesök för Jeepen i morgon.

Men vi satte oss till bords och fick en god middag. Ett lätt regn smattrade på taket. Duvor har sitt tillhåll under halmtaken. Kuttrande och sus av vingslag hörs medan vi somnar i sköna sängar.

Lördagen gjorde vi ingenting…. sov lite… läste…. stickade. Vi träffade våra kollegor från en annan Jeep-linje. Det småregnade hela dagen så poolen fick vänta.

Söndagen var fin. Vattenhyacinterna vid stranden hade vänt ut i sjön. Solen värmde och vi solade lite innan vi bröt upp.

På hemvägen provianterade vi på en stor supermarket. Där finns allt och lite till!

Ja så fint har vi det. Saknar inte snön!

Nu är det bara några dagar kvar. En av oss känner lite hemlängtan.

 

Regntiden nalkas.

11-03-16

Regntiden har börjat! Nu fryser vi. Har bara ca 20 grader utomhus och ungefär lika inomhus. Men här klagar ingen på regnet. Det är välkommet. Det har varit torrt länge och boskapen hittar knappt något att äta, Varenda grönt strå går åt. Kossorna betar hela dagen—har bara sett en enda ko som lagt sig ner att idissla!

Det har regnat hela natten och också regnat in på matbordet. “Vi har väl inte öppet någonstans?” säger Bosse och tar på sig en tröja. Kanske tänder vi en brasa i öppna spisen i kväll bortskämda som vi är!

Vi blir väl mottagna ute på klinikerna. En av våra “favoritställen” är Kamwega som ligger vid kanten av regnskogen.

Vi har hopp om en sjuksköterska. Syster Jaqline var med oss en dag den här veckan. Hoppas hon kommer fler gånger, för hon var bra så vitt jag kunde se. Men hennes barn är sjukt så hon “vabbar” ( vård av sjukt barn!

I går och i dag har vi haft bara några få patienter. Folk har inte tid att vara sjuka utan måste ut på åkern och hacka, plöja och så. Nu har det kommit lagom mycket regn. Människorna lever ju på vad man själva skördar, så det är ju livsviktigt att så i rätt tid. Annars kan man ju tycka att om nu Rotarydoktorn och team kör flera mil ut på dyiga hala vägar, så kunde väl människorna ändå komma. Men kanske har jag lärt mej lite om att prioriteringarna är annorlunda här… eller jag förstår att jag inte ser hela bilden. Vi frågar t.ex många patienter om de kan tänka sig att bli testade för HIV. Många är villiga, men en kvinna sa häromdagen att hon inte ville. “Jag dör hellre “ var hennes kommentar. Jag minns att jag läst någonstans i en WHO-rapport, att för många människor som lever i fattigdom är utsikten till ett längre liv inte ett tilltalande alternativ. Kanske var det så för den här kvinnan? Om livet är fullt av bekymmer och fattigdom vill man förlänga det då?? Ja nog får jag mig /vi oss en och annan tankeställare.

I veckan fick jag något av ett utbrott i alla fall. Ringde vår koordinator och mejlade till läkarbanken att det inte duger att vara utan sjuksköterska. Blev lite tröstad med att det ändå på sikt blir bättre och att jag ska försöka se det “positivt”. (Tro det??) Ja,  jag kanske åtminstone kan ”gilla läget”. Hakuna Matata!

Förra helgen hade vi besök av två andra Rotarydoktorer. Vi tyckte det var roligt att visa den här delen av Kenya. Alla höga berg, stora gröna te-odlingar m.m. Så hade vi lite fest och utbytte tankar kring vårt arbete.

Jag (M´bozi”), har ju varit skydds-ombud, så jag talade om för de här grabbarna hur viktigt det är att man blundar när man knackar makadam.!! Alltid kan ju bidraga med något.!

See you later!

 

Med misstänksam blick.

2011-03-10

Tiden går fort. Vi blir lite veckovilla, har svårt att komma ihåg vart vi ska varje dag. Men vi har ju Julius som lotsar oss rätt. Men Bosse är säker och peppar peppar kör bra. Missar bara en och annan håla.

Vi har ingen sjuksköterska med oss numera. Vår tidigare sköterska är visst sjuk på något sätt och någon ersättare har vi inte sett till trots löfte. Vi har 3 gånger försökt få träffa sjukvårdchefen men tyvärr är han inte tillgänglig. Personalen gör sken av att ringa upp honom men ingen svarar! Har sett denna taktik förut så den imponerar inte!. i alla fall meddelade Julius att någon ringt honom och berättat att från i dag skulle vi få en sjuksköterska. Vi väntade på morgonen men ingen kom. Han talade sedan med henne i telefon och hon skulle visst komma på måndag.

Vi behöver ha med en sjuksköterska, för det är hon som ska vaccinera barnen och sköta mödravården. Nu  kommer mammorna vandrande över bergen med sina barn på ryggen och får vända om hem igen med oförrättat ärende. Gå hem ingen i värmen flera kilometer. Jo vi är irriterade!

Häromdagen hade man ringt till hälsokommittén och sagt att i morgon skulle ett team från ett annat sjukhus komma till vår klinik för att vaccinera. Killen i hälsokommittén gick runt och spred ut att nu skulle det vaccineras. Men ingen dök upp. Vi fick veta att tyvärr kunde teamet inte komma, för man hade ingen bensin! En i vårt team sa att det inte var ovanligt. Antingen har man inget vaccin eller ingen bensin eller ingen chaufför. Mammorna hade kommit i en stor skara och fick vända om igen.

Ja det hjälper inte att bli irriterad Vi får koncentrerar oss på att bemöta och sköta om våra patienter så bra som möjligt i alla fall. Man blir aldrig klok på Afrika!

Det är inte bara vi som har misstroende i blicken. Kolla den lilla flickan! Hon tittade ihärdigt på mej hela tiden . Många barn i 1½-2 års-åldern har samma blick. De har aldrig sett en vit människa förut.  Jo en del gallskriker också!. Jag tror jag ibland ser på sjukvården här med samma blick!

Medan Agneta irriterar sig på sköterskornas uteblivande så tar jag mig en tur upp till någon skola. Denna gång blev det Kipsotoi-skolan som ligger på en väg vi kallar China-road, (p.g.a. att kineserna byggt den). Den skolan valdes bara för att de har en skol-uniform i de svenska färgerna, gul och blå. Fotbollen de får är i färgerna gul och blå, (det har turist-informationen sett till). Skolans rektor vill ha in mitt  namn i gästboken och att jag talar om hur vi har det i Sverige och vad jag ser för skillnader. Jag försöker hålla ett Sverige-tal på engelska,(Ni skulle bara höra) och de förstår min “variant” mycket väl.!! Jag har infört en liten språkundervisning också, på varje skola jag besöker. Denna gång får de reda på att vi har å, ä, och ö i vårt alfabet. Det är tjusigt att höra 300 elever skrika “ Hej Då “” när jag tar avsked.

På ett annat ställe fick jag se en stor blomma som växte ute vid en husvägg. Det var en typ av blomma som jag själv fått när jag fyllde 40 år, den heter “Monstera”, men för att komma ihåg namnet så kallade jag den för : “ Moster Inga” . I detta fallet var den ca. 3 meter hög.

Glasögon! Det är en väldigt efterfrågad vara ute i vissa byar. På ena stället är det så att om patienten betalat sin avgift: 50 ksh.(4 kr.), så skall man få ett par glasögon också.! Det ändrade jag på när vi kom till ett nytt ställe: Kongurwet, där införde jag en avgift på 100 ksh. (ca.8 kr.). Det var ingen som protesterade, jag sålde 9 par direkt, men då ingick bytesrätt ”förstås “ !!

Ett tillägg från 11/3. Vår stad Kapsabet var ett centrum för oroligheterna efter valet 2007. Flera parlamentsledamöter som nu kommer att åtalas vid Internationella domstolen i Haag har sina trogna supportrar här. Förutom dessa ledamöter ar en radioreporter och en polischef kallad till Haag. Inalles 6 personer. Man har nu en tid försökt att trycka på USA och FN att skjuta upp rättegången men i går blev det klart att de 6 måste åka till Haag i början på April.

I dag kallades folk via radio till ett stormöte här i Kapsabet. Folk har strömmat hit i skaror för möte på Stadium. Helikoptrar har transporterat hit flera av de anklagade. Många präster har slutit upp. Man vill uttrycka sitt stöd för de 6. Man ska ha förbön för dem. Man tror sig ha Gud på sin sida och att någon av de 6 kommer att bli nästa president !!!  Vi har fått råd att hålla oss inne och framför allt inte ta några kort!! Vi vet ju inte riktigt vad man säger men Julius rapporterar till oss.

Så inomhussysslorna i eftermiddag har varit försök till brödbak. Men strömmen gick när brödet var färdigjäst! Efter en stund kom dock lyset tillbaka och brödet blev bra. Vi väntar gäster i morgon—kollegor från annan Jeep-Linje. Nu har strömmen gått igen och vi sitter i mörkret. Lika bra att säga God Natt!

     

 

Vardagsbestyr

11-03-06

Vi är halvvägs.  Vi saknar inte snö och kyla utan trivs i värmen. Regntiden ska enligt erfarenhet börja i mitten av mars och just nu kom några små enstaka  regnstänk. Undrar bara hur de torra dammiga vägarna blir efter regnet. Nu är det ibland som att köra i snö--- vi måste stanna tills luften klarnar, om vi får ett möte. Motorcyklar kan komma från alla håll och kör om på den sida där vägen är slätast.

Den här gången ska vi berätta om några patienter vi mött. Överlag är patienterna inte så jättesjuka men det finns undantag. De sjukaste patienterna brukar dyka upp mot slutet av mottagningen. Det är lite olika mellan platserna--- på några ställen är patienterna mer akut sjuka--- på anda ställen kommer man för sina gamla krämpor. Men det finns inte någon “egenvård”, inget apotek ute i byn där man kan att köpa hostmedicin och Alvedon.

Förra veckan sökte en mamma med 5-årig pojke. Han sökte för något jag inte minns, men jag såg att han hade helt förstörda tänder. Han kunde bara äta flytande mat. Jag gav mamman en slant från “fattig-kassan” för ett tandläkarbesök. Den här veckan kom hon tillbaka . Pojken var inte klar hos tandläkaren än, men såg mycket piggare ut.  Julius berättade sedan att mamman var änka. Maken hade dödats i kravallerna efter valet 2007.

Vi hittar en och annan HIV-positiv patient. Nu för tiden är det o.k. att fråga patienten om han/hon övervägt att testa sig. För några år sedan blev en medicine kandidat, (som var med mig),chockad att jag kunde ställa en direkt fråga. Då kunde man inte ställa frågan direkt till patienten. Men nu är det mer öppet.

En 5-6 årig pojke lång ute i ödsligheten kom med en svår infektion i mun-botten. Det såg allvarligt ut och vi var beredda att ta med pojken till sjukhuset, men det fanns en liten klinik med sängplatser inte så långt bort, så mamman fördrog att ta sig dit med pojken. Hoppas han klarar sig!

På samma ställe sökte en kvinna  ca 30 år för malaria. Hon stödde sig på en 2-meters knölpåk. Hade ingen kraft i höger ben efter polio i barndomen. När vi kom till stan sökte vi upp ortopedtekniker och arbetsterapeut för att söka få bättre kryckor. Vi hoppat att det lyckas.

I fredags kom en kvinna med ett undernärt barn.  Hon hade hämtat barnet på en annan ort och tagit hem henne. Hon var gravt undernärd. Flickan har också en tvillingbror men han var inte så svag enligt kvinnan. Den lilla flickan Jolline var smart och kvicktänkt och gav bra kontakt. Hon tyckte Bosse såg ut som en M´zungo!

Ja så ser våra dagar ut. En annan gång får vi berätta om Bosse och hans utprovande av glasögon. Han gläder många!

I dag söndag sitter vi hemma och gör ingenting--- jo jag har städat. Vår Ruth är inte så bra på att städa. I flera år har jag köpt nya kvastar och skurtrasor och köpt rengöringsmedel. Men inget tycks hjälpa. Jag köpte ny skurborste i går också. Tyvärr gick skaftet sönder vid första taget ,men det gick att hålla ihop och nu är huset  skapligt rent! Vi var och provianterade  i Eldoret- den större staden.

“Not everything that can be counted counts. And not everything that counts can be counted.” THomas Jefferson (1743-1826)

Fri översättning : Inte allt som kan räknas är något att räkna med.  Och inte allt som är något att räkna med, räknas.

“Vem tröstar knyttet?”

2011-02-26

Vi sitter på lördagsaftonen och tittar ut i ett kompakt mörker. Syrsor gnisslar . Väldigt varmt ännu kl 20:30. Vi sitter på verandan på Rondo Retreat. ( Kolla tidigare blogg?) Har fått en god middag. Apornas tjatter har tystnat. Några fler M´zungos hörs på lite avstånd. Med andra ord kan vi knappast ha det bättre. Men saknar ändå två familjehögtider som fick gå av stapeln utan vår närvaro.

Veckan som gått har varit händelserik. Många kära återseenden. Stora glada leenden när man ser att det är M´Bozo som kommer. (Doktorn är det ingen som bryr sig om.) Bosse går upp till skolorna. Man minns honom sedan tidigare. På ett ställe kände man till en annan svensk---- Henrik Larsson. Vi var ute och körde på en liten byväg, mötte en motorcyklist, var tvungna att stanna för att kunna mötas- Han kände igen Bosse M´Bozo. Så det är till att vara berömd!

Annars har veckan varit ganska lugn. Det har inte kommit så många patienter. Ingen malariasäsong och inte så många förkylda eftersom det är så varmt och torrt. Däremot är vi lite förkylda—eller kanske irriterade i luftvägarna av allt yrande torrt damm på vägarna.

Vi var hemma hos en vän i fredags. Han jobbade tidigare för Rotary och bor inte långt från Keteng. Han visade oss var man börjat bygga den nya kliniken. En helt otrolig plats. Högt belägen med Afrikas blåa bergssilhuetter runt omkring, Ödsligt och blåsigt. Några enkla lerhus enda bebyggelsen. Barnen flockades runt oss. Fattiga, barfota och snoriga. Så många barn som inte har någon som snyter sig!!

Vi kommer så nära livet här och ser sådant som inte finns på turistbroschyrer. Bara det att bli hembjuden och verkligen se hur folket i allmänhet lever. Vi är förundrade över och imponerade av folket här ute i landsbygden.

Samma sol….annan horisont!

11-02-21

Nu är vi här i Kenya igen. Det är som att gå från ett rum till ett annat. Känns som om vi aldrig var härifrån. Med andra ord känns mycket igen och på ett sätt känner vi oss hemma.

Resan hit var jobbig. Men vi härdade ut och nu har vi jobbat två dagar och vilat hela helgen.

Vi njuter av Afrikas ljud .Sång nästan hela söndagen hörs från olika kyrkor. Runt vårt hus trivs många olika fåglar. Samma sval-par som sist sitter utanför sovrumsfönstret varje morgon och tjattrar. Syrsor.. En envis groda piper på kvällarna som en elektronisk signal från mikron. Bosse vägrade dock gå ut och strypa den, för han tyckte att det ju faktiskt var grodan som bodde här.  Så mera allmänt buller och oväsen. Till detta har Bosse bidragit.

Han körde ut på stan i ett ärende. ( Skulle köpa vatten). När han skulle starta hemfärden hittade han inte tjuvlarmet. Bilen börjar tjuta för fullt i drygt en halvtimme. Sedan dök en hjälpsam mekaniker upp som visste var hemliga knappen satt. Så nu vet alla att vi är här!! ( och en del vet också var tjuvlarmet sitter!)

I dag har vi varit i en klinikerna som ligger vid världens ände. Bumpig  bumpig väg. På landsbygden ser allt ut som förut.  I stan ses fler fina bilar och vackrare hus, så många har nog fått det bättre. Men vi vill nå ut till människor i obygden där inga bilar finns, ingen el, inget internet. ingen doktor och inget apotek. Inte ens vår sköterska och tolk skulle vilja bo så långt ut i ensligheten. Men om man vill gömma sig för världen och bara sitta och titta ut mot horisonten är Kapchepkoch en underbar plats!

Det är roligt att vara tillbaka. Trots att vi är många läkare som avlöser varandra uppstår en viss kontinuitet. I dag träffade jag en “mamma” med barn som jag såg för knappt ett år sedan. Det var kvinnan som tagit hand om en nyfödd baby där mamman hade avlidit strax efter förlossningen. För ett år sedan visade hon glatt att hon börjat amma babyn trots att det var 14 år sedan hon själv födde barn. Hon var så positiv och glad.

I dag kom hon med babyn. En bamsebaby 11 månader och han vägde 11 kilo. Ammades delvis fortfarande och ville gärna få tröstamning eftersom han blev rädd för “m`zungo”- Det var “mamman” som var patient---- ont i nacke och skuldror. Inte att undra på tyckte vi eftersom hon bar på bamse hela dagarna. Dags för honom att lära sig gå!

“Bamse”

Sköterskeexpedition, apotek och byggarbetsplats.

Vi har inget fungerande “nät”. Sedan flera dagar fungerar inte bredbandet. Vem vet hur länge?? Tänk om Telias fjärrdator var ur funktion veckor i sträck???  Kenyaner är tålmodiga. Vi får kanske byta operatör eller gå till ett internetcafé. PS

Akta dig för krokodilen!

 

Nu är det dags igen. Den 15/2 reser vi till Kenya för en ny period av arbete med Rotarys läkarbank.

Vi har lånat en bok på biblioteket "Afrika   framtidens kontinent” av Richard Dowden en engelsk journalist med mångårig erfarenhet av Afrika. Redan första meningarna fångade oss--- just så har vi upplevt att det är.

“Afrika ligger en nattflygning bort”..  rubriken på första kapitlet och sedan

“Jag har sett solen gå ner, snål och förkrympt, över en kall, grå Londongata och nästa morgon stått utanför en lerhydda på en bergsluttning i Kenya och sett solen gå upp i all sin glans över Östafrikas slätter. Afrika är nära.” Längre ner på först sidan..

“Västerlänningar som kommer till Afrika för första gången blir alltid frapperade av hur stort och vackert det är-- till och med himlen verkar högre.  Och plötsligt märker de att de har öppnat sig. De förlorar sina hämningar, känner sig mer levande, mer sig själva, och börjar förstå varför de dittills bara har levt till hälften. I Afrika är tillvarons väsentligheter--ljus, jord, vatten, mat, födelse, familj, kärlek. sjukdom, död-- närmare, intensivare. Jag vågar mig på en enorm generalisering: mitt i vårt välstånd och jäktade liv har vi förlorat mänskliga värden som fortfarande finns i rikt mått i Afrika.”

Ja så är det. Vi  började längta till Afrika. Och då fick vi frågan ,om vi kunde åka till Kenya nu i stället för som tidigare planerat till hösten. Det hade blivit en lucka i läkarstafetten. Vi tvekade inte.

 

Men medan vi förbereder oss dyker förstås orostankar upp. Ska vi klara av det igen? Klara oss från sjukdom, malaria och olyckor? Stå ut med att bli kallad “muzungo” och att alltid vara iakttagen när vi går på torget.--- Jo det går nog bra..”hakuna matata”. Vi tror att det politiskt är ganska lugnt nu.. mitt emellan valperioder. Men i boken om Afrika slutar  Richard Dowden kapitlet om Kenya “Kenya har alltid varit en bomb som politikerna kunnat spränga när som helst. Nu har den härskande klassen drivit sitt land ännu närmare det ögonblicket.” Men än kan vi försöka göra en liten insats och får säkert tillbaka tusenfalt. Vi/ jag bemästrar ev. oro genom att skoja om den. Läs eller sjung sången om krokodilen:

AKTA DIG FÖR KROKODILEN.

(Mel. See you later alligator…)

Promenerar du i djungeln                                         
eller går på Nilens strand?
Promenerar du i djungeln
håll då någon hårt i hand.
Där finns ett farligt djur som lurar
och han har stora tänder han.

Refräng:
Akta dig för krokodilen
Han är jättefarlig han
Akta dig för krokodilen
Han kan sluka en hel man
Spring för livet om han gapar
och visar dig varenda tand.

Skönt att ha någon att hålla i hand!

Vår svärdotter Eva har gjort några illustrationer om Afrika som vi fått låna. www.evahjelte.com  Men bilden på krokodilen har barnbarnet Alva ritat.

Vi måste i alla fall akta oss för myggen och förhoppningsvis kunna dela ut myggnät till barnfamiljer.

Dags att ta itu med packningen. “ See you later alligator.”