“Vem tröstar knyttet?”

2011-02-26

Vi sitter på lördagsaftonen och tittar ut i ett kompakt mörker. Syrsor gnisslar . Väldigt varmt ännu kl 20:30. Vi sitter på verandan på Rondo Retreat. ( Kolla tidigare blogg?) Har fått en god middag. Apornas tjatter har tystnat. Några fler M´zungos hörs på lite avstånd. Med andra ord kan vi knappast ha det bättre. Men saknar ändå två familjehögtider som fick gå av stapeln utan vår närvaro.

Veckan som gått har varit händelserik. Många kära återseenden. Stora glada leenden när man ser att det är M´Bozo som kommer. (Doktorn är det ingen som bryr sig om.) Bosse går upp till skolorna. Man minns honom sedan tidigare. På ett ställe kände man till en annan svensk---- Henrik Larsson. Vi var ute och körde på en liten byväg, mötte en motorcyklist, var tvungna att stanna för att kunna mötas- Han kände igen Bosse M´Bozo. Så det är till att vara berömd!

Annars har veckan varit ganska lugn. Det har inte kommit så många patienter. Ingen malariasäsong och inte så många förkylda eftersom det är så varmt och torrt. Däremot är vi lite förkylda—eller kanske irriterade i luftvägarna av allt yrande torrt damm på vägarna.

Vi var hemma hos en vän i fredags. Han jobbade tidigare för Rotary och bor inte långt från Keteng. Han visade oss var man börjat bygga den nya kliniken. En helt otrolig plats. Högt belägen med Afrikas blåa bergssilhuetter runt omkring, Ödsligt och blåsigt. Några enkla lerhus enda bebyggelsen. Barnen flockades runt oss. Fattiga, barfota och snoriga. Så många barn som inte har någon som snyter sig!!

Vi kommer så nära livet här och ser sådant som inte finns på turistbroschyrer. Bara det att bli hembjuden och verkligen se hur folket i allmänhet lever. Vi är förundrade över och imponerade av folket här ute i landsbygden.

Samma sol….annan horisont!

11-02-21

Nu är vi här i Kenya igen. Det är som att gå från ett rum till ett annat. Känns som om vi aldrig var härifrån. Med andra ord känns mycket igen och på ett sätt känner vi oss hemma.

Resan hit var jobbig. Men vi härdade ut och nu har vi jobbat två dagar och vilat hela helgen.

Vi njuter av Afrikas ljud .Sång nästan hela söndagen hörs från olika kyrkor. Runt vårt hus trivs många olika fåglar. Samma sval-par som sist sitter utanför sovrumsfönstret varje morgon och tjattrar. Syrsor.. En envis groda piper på kvällarna som en elektronisk signal från mikron. Bosse vägrade dock gå ut och strypa den, för han tyckte att det ju faktiskt var grodan som bodde här.  Så mera allmänt buller och oväsen. Till detta har Bosse bidragit.

Han körde ut på stan i ett ärende. ( Skulle köpa vatten). När han skulle starta hemfärden hittade han inte tjuvlarmet. Bilen börjar tjuta för fullt i drygt en halvtimme. Sedan dök en hjälpsam mekaniker upp som visste var hemliga knappen satt. Så nu vet alla att vi är här!! ( och en del vet också var tjuvlarmet sitter!)

I dag har vi varit i en klinikerna som ligger vid världens ände. Bumpig  bumpig väg. På landsbygden ser allt ut som förut.  I stan ses fler fina bilar och vackrare hus, så många har nog fått det bättre. Men vi vill nå ut till människor i obygden där inga bilar finns, ingen el, inget internet. ingen doktor och inget apotek. Inte ens vår sköterska och tolk skulle vilja bo så långt ut i ensligheten. Men om man vill gömma sig för världen och bara sitta och titta ut mot horisonten är Kapchepkoch en underbar plats!

Det är roligt att vara tillbaka. Trots att vi är många läkare som avlöser varandra uppstår en viss kontinuitet. I dag träffade jag en “mamma” med barn som jag såg för knappt ett år sedan. Det var kvinnan som tagit hand om en nyfödd baby där mamman hade avlidit strax efter förlossningen. För ett år sedan visade hon glatt att hon börjat amma babyn trots att det var 14 år sedan hon själv födde barn. Hon var så positiv och glad.

I dag kom hon med babyn. En bamsebaby 11 månader och han vägde 11 kilo. Ammades delvis fortfarande och ville gärna få tröstamning eftersom han blev rädd för “m`zungo”- Det var “mamman” som var patient---- ont i nacke och skuldror. Inte att undra på tyckte vi eftersom hon bar på bamse hela dagarna. Dags för honom att lära sig gå!

“Bamse”

Sköterskeexpedition, apotek och byggarbetsplats.

Vi har inget fungerande “nät”. Sedan flera dagar fungerar inte bredbandet. Vem vet hur länge?? Tänk om Telias fjärrdator var ur funktion veckor i sträck???  Kenyaner är tålmodiga. Vi får kanske byta operatör eller gå till ett internetcafé. PS

Akta dig för krokodilen!

 

Nu är det dags igen. Den 15/2 reser vi till Kenya för en ny period av arbete med Rotarys läkarbank.

Vi har lånat en bok på biblioteket "Afrika   framtidens kontinent” av Richard Dowden en engelsk journalist med mångårig erfarenhet av Afrika. Redan första meningarna fångade oss--- just så har vi upplevt att det är.

“Afrika ligger en nattflygning bort”..  rubriken på första kapitlet och sedan

“Jag har sett solen gå ner, snål och förkrympt, över en kall, grå Londongata och nästa morgon stått utanför en lerhydda på en bergsluttning i Kenya och sett solen gå upp i all sin glans över Östafrikas slätter. Afrika är nära.” Längre ner på först sidan..

“Västerlänningar som kommer till Afrika för första gången blir alltid frapperade av hur stort och vackert det är-- till och med himlen verkar högre.  Och plötsligt märker de att de har öppnat sig. De förlorar sina hämningar, känner sig mer levande, mer sig själva, och börjar förstå varför de dittills bara har levt till hälften. I Afrika är tillvarons väsentligheter--ljus, jord, vatten, mat, födelse, familj, kärlek. sjukdom, död-- närmare, intensivare. Jag vågar mig på en enorm generalisering: mitt i vårt välstånd och jäktade liv har vi förlorat mänskliga värden som fortfarande finns i rikt mått i Afrika.”

Ja så är det. Vi  började längta till Afrika. Och då fick vi frågan ,om vi kunde åka till Kenya nu i stället för som tidigare planerat till hösten. Det hade blivit en lucka i läkarstafetten. Vi tvekade inte.

 

Men medan vi förbereder oss dyker förstås orostankar upp. Ska vi klara av det igen? Klara oss från sjukdom, malaria och olyckor? Stå ut med att bli kallad “muzungo” och att alltid vara iakttagen när vi går på torget.--- Jo det går nog bra..”hakuna matata”. Vi tror att det politiskt är ganska lugnt nu.. mitt emellan valperioder. Men i boken om Afrika slutar  Richard Dowden kapitlet om Kenya “Kenya har alltid varit en bomb som politikerna kunnat spränga när som helst. Nu har den härskande klassen drivit sitt land ännu närmare det ögonblicket.” Men än kan vi försöka göra en liten insats och får säkert tillbaka tusenfalt. Vi/ jag bemästrar ev. oro genom att skoja om den. Läs eller sjung sången om krokodilen:

AKTA DIG FÖR KROKODILEN.

(Mel. See you later alligator…)

Promenerar du i djungeln                                         
eller går på Nilens strand?
Promenerar du i djungeln
håll då någon hårt i hand.
Där finns ett farligt djur som lurar
och han har stora tänder han.

Refräng:
Akta dig för krokodilen
Han är jättefarlig han
Akta dig för krokodilen
Han kan sluka en hel man
Spring för livet om han gapar
och visar dig varenda tand.

Skönt att ha någon att hålla i hand!

Vår svärdotter Eva har gjort några illustrationer om Afrika som vi fått låna. www.evahjelte.com  Men bilden på krokodilen har barnbarnet Alva ritat.

Vi måste i alla fall akta oss för myggen och förhoppningsvis kunna dela ut myggnät till barnfamiljer.

Dags att ta itu med packningen. “ See you later alligator.”