Forward ever----backward never

I morgon är det sista arbetsdagen här. De två nya doktorerna har kommit. I morgon åker vi ut tillsammans för att överrapportera rutiner och arbetet. Det är mycket som ska gås igenom. Vi kommer att ge tips om utflykter på helgerna. Vi har varit mycket nöjda med våra helgledigheter. Senaste helgen åkte vi tillbaka till Lake Victoria Safari Village som bara ligger en timmes bilväg härifrån. Det är ett verkligt fridfullt och vackert ställe. Ägaren sa till personalen att bära bort solstolar till vår “ favorite spot”. Vi är stamgäster efter våra två besök!.

Vi solade under kokospalmer och badade igen i Victoriasjön. Vi såg varken ormar eller flodhästar men en flodhäst hade varit uppe i trädgården under natten och betat samt bajsat utanför vår “hydda”.

Nu är det också dags att summera: Det har varit en intensiv, givande och intressant tid. Vi har hjälpt många patienter.Vi har funnit oss i att arbeta under primitiva förhållanden. Jag har övat tålamod men kanske inte kommit så långt.

Vi hoppas att mottot på skolbyggnaden nedan blir verklighet!

Jag kommer att sakna Afrika. det känns vemodigt att lämna arbetskamraterna och uppgiften men samtidigt är vi nog lite trötta. Vi längtar efter nära och kära. Lille Knut 5 år har inte fått bullar på 6 veckor, sa han, för farmor är i Afrika. Det kanske inte är sant men ändå ett tecken på att jag är saknad!

Så jag kommer att sakna på två håll….. alla där hemma och alla här. Ja Min kollega och jag har fastslagit för länge sedan att vi båda två är lite tokiga på något sätt, men vi har ingen säker diagnos på störningen.

Till sist två bilder från mitt Afrika.

 “ You may leave Africa, but Africa will never leave you”.

“ Du kan lämna Afrika, men Afrika lämnar aldrig dig.” Ett ordspråk som uttrycker precis hur jag känner.

Om det blir någon mer period i Kenya?   Vem vet “ Imsala!” Men första ska jag hem och baka bullar!

Kontraster.

Vi har börjat nedräkningen. Vi har bara 3 kliniker kvar . Det är varmt. Det regnar fortfarande ibland och vattnet ligger  kvar  på markerna. Floderna är överfulla. I veckan försökte en ung man i en hälsokommitté vada över en översvämmad bro. Man vet inte hur det gick till men han spolades bort och påträffades sedan drunknad. Det finns inget säkerhetstänkande. Trafiken är farlig och det händers ständigt olyckor. Man kan tydligen åka hur många som helst på en motorcykel. Man håller sitt barn i famnen eller ibland på styret.  Utan hjälm förstås. I går såg jag sex personer på en motorcykel! Men vi två trotsar också faror. Min kollega körde jeepen till Kisumo. Det är bra väg men en liten bit med lera och vatten. Men C tog sats och körde över vattensamlingen. Det gick bra men sedan märkte hon att hon fått lera på benen! Jag sitter bara bredvid och finåker!

Vi tog in på Kiboko Bay.

Det var skönt att bli bortskämd. Vi träffade en del M´zungos. Det fanns en pool och vi solade och badade. Men inte djärva nog att bada i sjön. Därifrån hördes grymtningar och så såg vi ett par flodhästar något 10-tal meter ut. På kvällen frågade en kypare om vi sett flodhästen. Ja ,sa vi, i dag när vi satt vid poolen.

Nej där sa han och pekade på en rabatt 20 m bort. Ja där stod en flodhäst och betade. Jag fick ett suddigt foto men inte bra nog att publicera- Så håll till god men flodhästen vid strandkanten!! Full pott tycker vi!

Stora djur. Men hemma i huset har vi små djur. En del ligger på golvet med benen i vädret på morgonen och ibland kan vi se något svart knastra iväg in i ett hörn. Josefin försöker ta död på kackerlackorna. Hon sopar ut dem till hönsen som tycker det smakar gott.

Myggen tycker att vi smakar gott ! Vi sprayar och sprayar och rollar och rollar men det tycks inte hjälpa.

Annars har vi skämt bort hönsen med svenska havregryn. Tuppen kommer fram till bordet och stirrar på oss . Han tigger. Han gillar småkaka bättre  än havregryn. Ja vad kan man inte roa sej med!  Stora och små djur.

På mottagningarna ser vi ofta elände men ibland motsatsen. Åtminstone 2-3 undernärda barn per vecka. Men vi ser positiva resultat. En liten bebis 3½ månad kommer varannan vecka för kontroll. Mamman dog vid förlossningen men bebisen har blivit omhändertagen av en kvinna. Hon får “grötpulver” och pojken växer och jag såg också hur han tydde sej till sin fostermamma. Så vår lilla hjälp betyder mycket.

Vi upplevs som mycket rika och det är vi ju enligt kenyanska förhållanden. Men vi kan inte ge bidrag till alla som har en “request”. Vi vill se mer engagemang från exempelvis hälsokommittéerna. Vi vill se att man försöker förbättra sin situation. Family-planing, mödravård, barnavård med vaccineringar, inga gravida 15-åringar, mindre HIV!!.  Jag har upplever att jag ser mer HIV nu än någonsin tidigare. Så det gäller att kämpa på! Än ger vi oss inte.

 

The true story ?

Att beskriva vårt arbete här och alla intryck är nästan en omöjlig uppgift. Om man själv är ett levande frågetecken hur ska man då kunna berätta “sanningen”. Dessutom växlar sinnesstämningen från frustration och ilska till “vad fantastiskt!” “Vad roligt vi har!” Ibland avfärdar jag de växlande sinneslägena med att det nog är biverkan av malariaprofylaxmedicinen. Så vad är sanning?

Det som har gjort mej mest bedrövad är att se fattigdomen. Inte upplever jag att de människor vi möter ute på kliniken har fått det bättre. Samma usla hus, samma knappa tillgång på pengar.

I veckan kom en mamma med ett svårt undernärt barn, Det var en pojke 9 månader som vägde 5 kg. Han var döende tror jag. Om man skulle kunna göra något, behövde han vård på sjukhus. Vi uppmanade mamman att genast åka till sjukhuset. Hon fick pengar till transporten men hon envisades med att gå hem först. Det är nog inte säkert att hon tar pojken till sjukhus. Yusuf hade uppfattat att mamman sökt traditionella ört doktorer eller häxdoktorer. Ja om man tror att det är den hjälp man kan få så fördröjs “riktig” sjukvård.

Sist till mottagningen i onsdags kom en mamma med två malariasjuka barn. De hade gått långt och kom inte fram förrän vi packat jeepen och var klara att köra.  Hon hade bara 30 shilling ( för två barn över 5 år skulle det ha kostat 100). “ Var snälla och behandla en av barnen i alla fall” sa hon. Vi behandlade naturligtvis båda två. Jag hörde att mamman också hostade och frågade hur hon mådde. Hon var sjuk hon också, så hon fick också medicin samt ett myggnät. Det var roligt att se hennes lättade min. 

I går kom en mamma tillbaka till oss efter en stund. Barnet hade fått medicin mot malaria. Hon satt på stolen och kunde inte klämma fram vad hon ville. “ Var inte blyg utan säg vad Du har på hjärtat sa jag och tillade att vi nog hade hört värre saker. Hon ville få ett myggnät men kom sig inte för om att be om ett. Det brukar kosta 50 shilling. Men jag har ju fått extra pengar från Rotary i Anderstorp så jag brukar ge ut gratis-, men hade glömt att fråga mamman om hon hade myggnät.

På bilden ovan ses en skymt av “kliniken”. Utanför lagar en kvinna från hälsokommittén lunch över öppen eld.

De politiska samtalen fortsätter. Nu har högsta domstolen fastslagit att valet var rättvist men att det förkom en del fel som dock enligt domstolen inte torde ha påverkat slutresultatet.Men man har kanske fått kalla fötter för man har förslagit att valkommissionen ska utredas för påstådda felaktigheter i genomförandet av valet. Ja nog tycker vi att det låter konstigt. Är det O.K med “lite” fusk! Vår personal är uppgivna. “Det är ingen idé att rösta för det är ändå bara en grupp som vinner.!” I dagens tidning uttalade sig Raila Odinga ( förloraren i valet) att valresultatet var förutbestämt och han skulle ändå ha förlorat även om det blev en andra valomgång. Så både stora och små känner sej maktlösa.

Fattigdom, sjukdom och politiken. Man kan må dåligt för mindre.

Men vi känner att vi har en uppgift. Ock så ska vi njuta av det goda livet i helgen och ta oss till ett fint ställe vid Victoriasjön och rensa hjärnan. Vi är M´zungos och lever ett helt annat liv än vår personal och patienter. Och förresten—att vara distriktsläkare i Sverige är inte alltid en dans på rosor heller.

Regn sol och lera.

140413

Arbetet fortsätter. Efter helgdagen med anledning av den nye presidentens tillträde har vi åkt ut till klinikerna som vanligt. Vi såg inga protester eller några randiga getter under helgdagen. Det vilar ett spänt lugn över Kenya som vi uppfattar det. I Jeepen pågår varje dag politiska samtal. Ja jag förstår inte swahili, men språket är uppblandat med engelska uttryck. Ibland tror jag att jag kan hänga med  men nej--- nu fortsätter dom på swahili.  Det är inte utan att jag kan känna mej ensam och utanför. Tur att jag har min kollega att samtala med på kvällarna.

Det regnar för mycket här. Floder svämmas över och folk måste fly från sina hem på en del ställen. Sådden förstörs och majsen tar sig inte på de vattensjuka åkrarna. Och vägarna…. Så leriga , sliriga och svårframkomliga. Det var nätt och jämt vi kom fram till en av klinikerna i veckan. På lervägen stod tre stora sockerrörslastade bilar och blockerade. De hade kört fast i halkan och vi kunde inte klämma oss förbi. Yusuf tog en annan väg. Den var också hal och slirig och delvis översvämmad. Men han kör bra vår chaufför. Hemresan trodde vi skulle bli bättre men nej… floden hade svämmat över och Yusuf vände. Det var djupt och vi har ju hela vårt medicinförråd i bakvagnen. Men vi körde fast på den andra vägen. Bilens hjul gled ner i två djupa diken och underredet fastnade på vallen emellan. Några killar hjälpte oss sedan så bilen kom loss. Det är visst vanligt att då ska man betala för hjälpen vilket vi gjorde. Det hjälpte inte att jag på europeiskt, rättvisemärkt sätt sa att vi ju ofta behandlade deras landsmän gratis så de kunde väl visa samma välvilja mot oss? “ They don´t understand” sa Janet och så var det med det.

Regnet gör också att vi har haft lite färre patienter. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop men efter lång väntan ute på klinikerna kommer det ändå en del sjuka. Det är mest barn med malaria och då känns det bra att vi är där med bra medicin och myggnät. I veckan har vi också hämtat upp en sjuksköterska som haft med vaccin för barnavårdskontroller och även haft mödravård. Jacinta en kenyansk sjuksköterska som arbetar för Rotary har varit med till ett par kliniker och haft möte med både regeringens hälsocentraler och “våra” hälsokommittéer. Vi strävar efter ett bar samarbete med den lokala sjukvården och efter att det ska bildas självgående hälsocentraler på “våra” kliniker. Så arbetet fortsätter!

Men efter regn kommer solsemester. Cecilia och jag har varit på minisemester på Lake Viktoria Safari Village. Det är en lugn och vacker anläggning inte så långt härifrån. Vi har slappat under kokospalmer, solat lite , fått god mat. Man kan bada i Victoriasjön och det ville vi gärna. Men vi var avvaktande ett tag. Jag såg en orm simma förbi bara 2 meter ut i vattnet! Den ca 1 meter, tjock och hade gula ränder. Såg definitivt farlig ut och då ekade alla välmenande hälsningar i huvudet. “ Var rädd om dej!”. Men efter ett tag sa vi—” Ormen finns ju inte under vattnet “, så vi tog ett dopp- Varmt och härligt och vi ( eller åtminstone jag) kände oss modiga.Vi såg inte några flodhästar, men en annan orm i vattnet lite senare. Ja förhoppningsvis är detta enda orm historien från denna gång!

Vi har haft en lugn och avkopplande helg.  Vilken lyx att se solen gå ner över Victoriasjön!

 

Anpassning, kulturchock och matblogg.

Sedan tidigare perioder i Kenya kommer jag ihåg att efter 2 veckor brukar jag hamna i en kulturchock.  Så även denna gång, men det är skönt att kunna ventilera sina funderingar med min kollega. Vi trivs mycket bra ihop ( tror jag?). Vi har aldrig träffats förrän på planet till Amsterdam.  Men vi tänker ungefär lika och har liknande erfarenheter vad gäller arbetet som kvinnlig distriktsläkare.  Här har vi upprörts av allt möjligt, från månggifte, kvinnans ställning och att det inte finns någon avrivningskant på glad-packen. Men nu har upprördheten lagt sej något. Det finns andra sätt att leva än vad vi är vana vid. Det är mycket vi inte förstår. Det finns också mycket som är fint och värdefullt och som vi kan lära av.

Även denna vecka är en kort arbetsvecka. Den nye presidenten ska installeras den 9/4 och allmän helgdag är utlöst. Som sagts tidigare ha han inte många anhängare här, men folket tycks ta presidentvalet med ro och bidar sin tid i hopp om förändring kanske i nästa val eller om Internationella domstolen i Haag fångar in den nye presidenten. Josefin vår “husa” är en frispråkig kvinna. Hon berättade att det går ett skämt på face-book att man skulle måla getterna randiga som zebror eller tvätta ormarna som ett tecken på sitt ogillande av presidenten. Jag förstår inte hela innebörden i skämtet, men det är ändå humoristiskt! Får se om vi ser några randiga getter när vi går ner på stan i eftermiddag.

Annars är det inte bra med korta arbetsveckor.  I går kom en kvinna till mottagningen med ett litet barn med svår malaria. Gossen hade varit sjuk i en vecka. Hon hade kommit till kliniken Annandag påsk men då var vi ju inte där. Hon hade vänt sig till ett lokalt “Health center” och fått tre olika slags flytande medicin. Men pojken hade inte blivit bra. Nu var han tagen och mycket blek som tecken på blodbrist.  Vi förstod att han inte fått malariamedicin, eftersom den bara finns i tablettform. Blodbrist som följd av malaria. Nu kunde vi ge rätt medicin och hoppas att han repar sej. I dag när vi är lediga undrar jag om någon patient kanske kommer för sent till behandling nästa vecka.

Det känns lite tungt ibland med allt elände men nu tänker jag lätta upp det hela med en mat-blogg. Vi får god och kul mat här.

Frukost med Avokado, ägg, fruktsallad och rostat bröd. Vi kommer inte att köpa avokado när vi kommer hem—åtminstone inte på ett tag, för här är den mjuk, smakrik och jättestor. De hårda små stenar vi hemma kallar för avokado duger inte. Vi står oss väl på frukosten, för ibland får vi ingen lunch, utan tar lite kaffe när vi kommer hem vid 3-4 tiden. Ifall vi får lunch är det troligen Ugali med zukuma-wiki (typ spenatgryta) kanske lite blandning av ägg och tomat eller ibland kycklinggryta. Kanske inte så aptitligt med kycklingfoten mitt i alltihop. Att äta med fingrarna är ett måste.

När vi var i Kisumo “tvingade” jag min kollega med till en restaurang ovanför det stora varuhuset Nakumat. Bosse och jag har varit där varje gång vi varit i Kenya och ätit “Kofta malaj”. Det är en vegetarisk indisk rätt och så jättegod!

En Kenyansk paradrätt är fisken Tilapia som ofta serveras hel med ben. Vi intog detta på flygplatsen i väntan på nästa flyg.

Så lagar Josefin middag till oss. I går hade vi beställt getkött ris och Zukuma-wiki. Vi har inte köpt något fruset kött i Kisumo för elen här här “on and off” ofta off så kyl och frysfack är inte att lita på.

Om inte annat, så talar vår mathållning för att vi är något så när anpassade.

Påsk i Masai Mara

Vi har haft långledigt över påskhelgen och kunde då resa till Masai Mara som liggen ca 16 mil bort. Vår chaufför Yosef hade lovat att köra. Det är svårt väglag och svårt att hitta.  Vi tog in på Mara West ett relativt enkelt boende men ändå jättefint.Det ligger strax utanför naturreservatet. Från vår veranda hade vi en fin utsikt över Masai Mara och giraffer, zebror , babianer och antiloper betade strax nedanför verandan. På avstånd kunde vi se en flock elefanter.

Vi hade en Masai som guide och var ute i reservatet två hela dagar. Massor av djur som strövade omkring utan att bli skrämda av vår jeep.  På bilden ovan sover två lejon i skuggan av en buske. Vi såg nästan “the big five”. Vi fick inte syn på leoparden trots att vår guide letade länge och väl. Men vi såg geparden ligga och vila under ett träd.

Den andra utflyktsdagen intog vi vår lunch under samma träd. Då hade vi sällskap av Rotarydoktorer från Siaya ( en annan Jeeplinje) Det var två holländska herrar.

Det är regnperiod och det har kommit mycket regn. Vägarna är leriga och svårforcerade. Yosef vår chaufför är säker, Han höll jämn gas med fyrhjulsdriften inkopplad. Trots det slank vi än hit, än dit som farmors lilla kråka. Efter ett par mil på en lerig väg tog det stopp. En flod hade svämmat över. Vi hörde sedan att en minibuss hade svepts med av floden och flera personer omkom.

Vi fick vända tillbaka den leriga vägen och ta en annan väg hem. Vi skulle inte ha klarat resan utan chaufför!

Så många upplevelse vi haft under bara några dagar. Fantastiskt!

Men tisdag morgon väntade arbetet igen. Packa in läkemedel i Jeepen, hämta upp sjuksköterskan och Aids-rådgivaren och ut på vägarna till klinikerna igen. Det har kommit lite färre patienter än vanligt. Man är upptagen med att sköta sina åkrar, att plöja . så och rensa. Men de som kommer är sjuka, ibland kommer de för sent till sjukvård. Vi fick veta att en kvinna vi haft på mottagningen avlidit. Vi hade remitterat henne till sjukhus men hon var för långt gången i AIDS och hade inte fullföljt bromsmedicinen. Men vi får också positiva rapporter. En ung man med en ful infektion i foten fick pengar till transport till sjukhuset. Jag  misstänkte HIV vilket han också hade. Nu kom han tillbaka och var lättad efter att ha fått börja bromsmedicinering och antibiotika för foten.

Nu har vi jobbat två veckor här. I helgen åker vi till staden Kisumo. Vi har tänkt att shoppa loss på marknaden. Någon som behöver en väska?

 

Tryckt stämning över Kenya

Efter en veckas arbete är jag omskakad och sorgsen. Vad det så här det var? Det här gå inte!!

Jag kom tillbaka till några kliniker där jag varit förra gången. Nu höll väggarna på lerhusen  på att falla sönder. De stampade jordgolven var ännu ojämnare. Mörkt och varmt inne. Så här kan man inte bedriva sjukvård, var min tanke. Över 32 grader och ingen luftkonditionering! Hemma hade vi stängt och gått hem.

Men när vi lastat av jeepen och torkat av bordet var det bara att sätta igång. Jag glömde snart hur det såg ut—intresserade mej för patienten framför mej. Om nu lilla bebisen kissade ner sej var det ändå praktiskt med jordgolv! Ingen städning! Men visst var det mycket enkla förhållanden. Nöden är uppfinningarnas moder. Det går att lägga ett lakan på golvet och vips har man en brits.

Det är ändå inte det värsta att en del kliniker är fallfärdiga. Patienterna är många gånger  ännu sämre. Jag och också min kollega har mött många patienter med HIV och som inte fortsätter behandlingen med “bromsmedicin”.  Ibland har man kanske inte råd att åka till mottagningen och få ut sina mediciner. Ibland tror man kanske att det går bra utan medicin. Som hemma kan det vara svårt att motivera patienter till förebyggande medicinering.

Men jag anar att det också ligger en annan tanke bakom den dåliga följsamheten till medicinering. För att travestera en rad som ibland finns i dödsannonser: “ För den som blott fattigdom är givet, är döden skönare än livet.”

Vi har mött flera undernärda barn. Det är svårt att värja sej för eländet. Men vi kan ge lite hjälp med  gröt-vällingpulver, informera och ta barnen på återbesök för kontroll.

En afton kom en ung kvinna fram till vårt hus och bad om bidrag för att hon skulle kunna åka på sitt barns begravning. Hon berättade en mycket sorglig historia. Sann eller inte, vet vi inte, men då hade vi fått nog av elände och drog vårt mantra att vi är här för att ge medicinsk hjälp och vi kan omöjligen hjälpa med pengar. Sedan skällde vi på grindvakten som låtit henne komma fram till vårt hus!!

Annars är det en tryckt stämning över Kenya åtminstone som vi uppfattar det. Man håller andan och väntar på utslag från högsta domstolen. Har det förekommit valfusk? Blir det omval i så fall? Och hur blir den valperioden i så fall? Man känner sig trygg bara hos den egna stammen… har man jobb på en annans stams område vågar man inte vara kvar utan återvänder till sin hembygd. Affärerna minskar sitt lager av rädsla för plundring och priserna går upp. Vi såg på det stora köpcentrat i Kisumo att man bara hade en liten frysdisk igång--- de stora frysarna var avstängda.

Måste kanske tillägga att detta skrives på långfredagskvällen i ett tälthus i Masai Mara. Milsvid utsikt över steppen. Några svarta fläckar långt bort zoomades in och befanns vara elefanter. Zebror betar i trädgården och nu smattrar regnet mot taket. Vi har fått en god trerätters middag och ska vakna pigga i morgon för safari!

Ett litet p.s.        Vi fick veta i går att högsta domstolen fastslagit att valet var rättvist och helt i sin ordning. Kenyatta är nu president. Detta är inte populärt här bland Luo och Masaifolken har vi förstått. Men tror att domstolen är korruperad. Nu hoppas men på att Kenyatta blir fälld av internationella domstolen i Haag. Men åker han dit? Hur reagerar omvärlden i så fall? Många oroar sig för hur det går med internationellt bistånd. Hur ska det gå?

Men nu är vi tillbaka i Homabay och tänker fortsätta vårt arbete nästa vecka.  En redogörelse för påskhelgens äventyr kommer nog i nästa blogg. Hakuna Matata???

 

Hej,  Här kommer en Hälsning från chauffören som inte kunde komma med !!                                                             Här är vintern kvar men vi har det bra. Hoppas läget är lugnt i Homa Bayern.                                       Hälsar till Er båda från oss alla här i Småland. Ha det bra, bra, bra !!!!

Wake up call!

Äntligen framme i Homabay.
Jag vet inte vad som var värst---- att stå på perrongen ½ timme i snöslask i Lund och vänta på nästa tåg, eller att sitta en hel dag på flygplatsen i Nairobi och vänta på nästa och nästa flyg.
Vi möttes av vår koordinator Henry i Nairobi. Vi brukar få våra Kenyanska legitimationer där, men nu hade de inte blivit klara p.g.a. valet. Följdfrågan “ Vad har medicinska myndigheter har med valet att göra?” fick vi behålla för oss själva.
Jag träffade min kollega C på planet från Köpenhamn. Det tycks som om vi kommer att få det roligt ihop!
Efter en natts vila var det dags att ta upp stafettpinnen och börja jobba. Ingen risk att man försover sej, hur trött man än är. Det finns en tupp på gården, som tagit på sig uppgiften att agera väckarklocka. Han tycker dock att man ska upp vid 4-tiden!

Vid kl 8 kom chauffören. Vi lastade jeepen och “som vanligt” en tur till lokalt apotek och en liten affär för att köpa laddningstid till telefonen. Vägen ut till kliniken hade blivit mycket förbättrad med slät fin asfalt och chauffören var lite stolt över det. Men kliniken eller vad man ska kalla det såg sämre ut än tidigare. En del av jordväggarna höll på att rasa. Det blev varmt under plåttaket-- drygt 32 grader. Vi hade inte så många patienter bara 11 st. Men en lång rad av barn från samma familj kom utöver dessa på återbesök. Min föregångare och teamet hade börjat behandla “jiggers”. Det är sandloppor som kryper in under skinnet på fötterna.. det blir blåsor och ont och svårt att gå. Behandlingen är inte heller smärtfri men barnen var tåliga.

Malariasäsongen hat börjat och vi behandlade flera barn med malaria. En liten tös var ganska tagen.
Jag fick också en form av mentalt uppvaknande. Blev genast inkastad i verkligheten,här då en ung kvinna hjälptes in till kliniken. Hon orkade inte stå själv. Hon var mycket svag.  Drabbad av AIDS och var under behandling men inte haft ekonomi att följa ordinationerna helt. Man behöver ha en bra kost för att tillgodogöra sig behandlingen. Hon hade nu svår blodbrist. Vi kan inte mäta blodvärdet men när jag tittade på patientens undre ögonlock var de alldeles vita.
Hon följdes till mottagningen av sin medhustru som också var under behandling för AIDS. Deras make hade “försvunnit”. Han hade enligt sedvänja ärvt broderns hustru när brodern avlidit och rymt iväg med henne. Det är så eländigt! I området här är ca 40% HIV-positiva.
Vi hjälpte kvinnan med pengar till transport till sjukhuset för blodtransfusion. Men inte säkert att hon klarar upp det.
Lördag och söndag vilar vi ut. Vi två kollegor tycker det är fantastiskt att åter vara i Afrika. Det går inte riktigt att förklara men det är något verkligen speciellt. Och att dessutom i någon liten mån göra nytta !! No regrets so far!

Vankelmod?

Det är dags för en ny period i Kenya. Ännu är det osäkert om jag kan komma iväg eller ej. Valet i Kenya gör att jag är uppmärksam på om det blir oroligheter. Jag följer alla nyhetssändningar och besked från UD och Läkarbanken. Men de senaste dagarna har jag börjat inse att jag ska åka.
Före varje ny period brukar det infinna sej många olika tankar. Tankar av både positiv och negativ karaktär vägs, stöts och blöts , läggs på hög och resultatet brukar bli … O.K då det får väl gå den här gången också!
Den här gången har det varit lite svårare än “vanligt” eftersom så mycket ligger utanför min kontroll. Mest kommer jag att sakna Bosse som inte kan följa med den här gången. Hur ska jag klara mej utan Jeep-förare och sällskap?
“Vad ska det tjäna till!” ( typisk småländsk kommentar !). “Kan Du inte hitta på något annat?” “ Hur kul är det egentligen att bli sedd överallt och kallad “m´zungo” och ses som en levande plånbok?” Sådana tankar i ena vågskålen.
I den andra “ Afrika, Afrika, Afrika!” “Glädjen att kunna utöva mitt yrke i en situation där det verkligen behövs. De varma skratten--- den vackra naturen. Men mest ,att ibland trots alla olikheter i levnadsförhållanden få en varm och fin kontakt med t.ex en fattig mormor eller farmor ute i en avlägsen by.
Men jag förstår inte Kenya, inte dess politik, tänkesätt och kultur. Hur tänker man? Kanske är det dessa frågetecken som gör att jag återvänder gång efter gång. Jag får finna mej i eller försöka acceptera det som jag inte kan förändra men försöka förändra det jag kan.
Jag har åter läst boken “ Afrika” av Richard Dowden. Där finns ett kapitel om Kenya och landets politiska rörelser och historia. Boken är intressant och Informativ och jag rekommenderar boken till den som vill veta mer om Kenya och även övriga Afrika. Jag har lånat den på biblioteket men lämnar tillbaka den innan jag reser så fler kan låna den!
För drygt en vecka sedan var vi i Anderstorp på lunchmöte i Rotaryklubben. Klubben i Anderstorp sponsrar hela mitt uppdrag i Kenya. Dessutom samlade man in extra pengar som jag kan ge som extra hjälp till något eller någon. Det finns vänliga varma människor i Anderstorp.
Det blir varmt i Afrika. När jag kommer hem har nog isen smält och björken börjat knoppas.

Men nu har jag i alla fall börjat packa. I reseråden från UD står det att man ska ha flexibla resplaner. Jag är väldigt flexibel--- vet inte vilket ben jag ska stå på. Känner mej lite som “Farmors lilla kråka skulle ut och åka—än slank hon dit….. i dag har jag bokat om biljetten till Kastrup och åker några timmar tidigare. Jag vill inte stoppas av snöstorm i Skåne
Hakuna Matata! ( Det ordnar sig!)