Så packningsproceduren har varit en prövning. Jag har letat och strött ut prylar överallt och lagt ifrån mej grejer än här och än där. Men nu har Bosse organiserat resväskorna och nu ska de inte öppnas mer! Jo förresten jag hittar inte stetoskopet----- måste ha glömt det i Sävsjö för en vecka sedan... Att glömma det viktigaste? Så det blir en tur till Sävsjö i morgon!
Men då får jag passa på att njuta av vårgrönskan. Hakuna Matata ( Inga problem).
All stress och virrighet har ändå hindrat mej från att oroa mej för annat.
Tyvärr följer Bosse inte med den här gången. Han stannar hemma av olika anledningar, men vi ska skypa och meila och sms-a och ringa.
Jag vet att jag kommer som en främmande fågel i ett annorlunda land. Det är både skrämmande och spännande. Men jag har ett jobb att utföra. Det känns meningsfullt att kunna utöva mitt yrke bland medmänniskor som har allvarliga sjukdomar och som lever i fattiga omständigheter. Jag ska försöka göra mitt bästa!
Jag har känt igen mej i en dikt av Tomas Tranströmer. Läs gärna hela dikten från "Ur en afrikansk dagbok"
"På den kongolesiske hötorgsmålarens tavlor
rör sig gestalterna tunna som insekter, berövade sin
människokraft.
Det är en svåra passagen mellan två sätt att leva.
Den som är framme har en lång väg att gå.
En ung man fann utlänningen som gått vilse bland hyddorna
Han visste inte om han ville ha honom som vän eller som
föremål för utpressning.
Tveksamheten gjorde honom upprörd. De skildes i
förvirring.
....... dikten fortsätter men varje vers slutar.
"Den som är framme har lång väg att gå."
