KOrruption och KOlera

 Tiden går fort. Nu är vi inne på vecka 4 och då verkar allt gå lättare. Vi rentav börjar tänka--- kan jag åka hit en gång till?
Men i lördags när vi skulle hämta Elisabeth blev vi ståeende vid vägkanten. Polisen stoppade oss och sa att Viktor kört för fort, 62 km / tim. Viktor noterdae att det sa dom till alla andra bilar de stoppade. Vi fick stå där i en timme medan de kvinnliga poliserna såg stöddiga och otrevliga ut.  Så småningom kom det fram att om vi betalde 5000 KES  ca 500 kr skulle Viktor slippa polisanmälan om vi kunde klara oss utan kvitto.
Ja så går det till. Ingen rättssäkerhet-- inget bevis för någon fortkörning. Bara bäst att betala för att slippa ytterligare pålagor.
Jag infogar ett utdrag från tidningen dagen efter. Där står det om korruptionen i landet och att just polisens agerande är välkänt. Tyvärr kan den fattige, rättslöse Kenyanen inte göra så mycket.

Annars blev helgen mycket lyckad. Vi njöt av vacker trädgård vid kanten av Viktoriasjön. Vi hörde flodhästar grymta och såg en liten skymt av dem. På natten vaknade jag av att någon betade utanför tälthuse. Smög ut på verandan och såg en stor flodhäst i mörkret. Men fick inte honom på bild. Jag såg Cecilia i grannhuset gå ut på trappan i bara trosor och linne. Hon hade också hört flodhästar beta. Hon fick dem på bild! Kolla gärna hennes blogg www.ciajeepdoctor.blogg.se  Hon har många fina bilder på sin blogg!

Trött efter lång flygresa!

 

 

Selfie vid ekvatorn!


Sedan har vi jobbat på. Det är mycket informatioen om kolera som brutit ut i landet inte så långt härifrån.
Vi är vaccinerade--- tur att jag fyllde på vaccineringen innan jag reste hit!
Vår sjuksköterska informerar patientköerna om kolera och hur viktigt det är med hygien och kokt rent vatten. Sedan har jag informerat  hälsokommiteerna efter mottagningen. Vi hade ett personalmöte i går kväll då vi också informerade om kolera. Vi har fått lite nya förhållningsregler-- att inte äta lunch ute på klinikerna om den kommer från någon lokal restaurang/ hotell. Men om hälsolommiteen har lagat maten och själva äter med är det o.k. Så i dag fick vi kokt ris och bruna bönor samt en avokado. Riktigt gott! Ska ta upp det på matsedeln när jag kommer hem. Det är glutenfritt och miljövänligt!

Så har vi besökt det större sjukhuset i Bungoma-- närmast större stad. Vi var där i morse. Ja man kan bara säga att det var mycket enkelt, överfullt och deprimerande. Förhoppningsvis har vi räddat några barn från att hamna där i dag. Det är viktigt med snabb hjälp när barnen insjuknar i malaria och vi har många många barn och vuxna med malaria eftersom de ju är regnsäsong nu.
Elisabeth gör en bra insats och jobbar på vid sidan om mej. Hon tycks passa fint in i teamet.
Till sist som s.k. cliff-hanger kan jag tala om att speicialprojekt sponsrat av Rotary och vårdcentralen i Sävsjö är på gång!

Halvtid

Nu har vi jobba här i tre veckor. Sedan tidigare kommer jag ihåg att tredje veckan är en uppförsbacke. Vi är lite trötta på allt strul. Saker och ting fungerar inte som vi är vana vid.Vi känner oss som om vi varit ute i skogen och campat i tre veckor. Vi längtar efter flyt och bekvämlighet.
Som i helgen: Ulrika hade beställt "sparkling" water men när hon öppnade flaskan fanns där inga bubblor. Hon tillkallade kyparen som envisades med att det inte var något fel. När flaskan är kall, sa han, blir det inga bubblor. Ulrika bad om en ny flaska och då skakde han  den och visade att inte var några bubblor. Men när Ulrika öppnade flaskan bubblade det. Kyparen lommade iväg.Men till slut fick hon betala för båda flaskorna!
Men samtidigt när vi irriteras över sådana småsaker och än flera konstigheter får jag dåligt samvete. Jämfört med våra team-medlemmar har vi ju åtminstone för det mesta både el och rinnande vatten. Så Ibland får jag påminna mej om att jag faktiskt är här frivilligt.
Regntiden är inte slut ännu. Vi har haft åska och regn nästan varje kväll och natt. Ganska skönt med lite svalka!

Men vårt arbete är meningsfullt och intressant. Jag möter så många olika sjukdomar och problem. Allt från
okunnskap om kroppens funktioner till allvarliga sjukdomar. Den vanligaste diagnosen är malaria. Det finns fortfarande nya fall av HIV. Nu har vi hört att det brutit ut kolera i Siaya inte så långt härifrån.
 En vacker blomma att vila ögonen på-- det är gratis och bonus.

I dag kom en tunn mager kvinna till vår mottagning med sitt lilla barn 1 och 1/2 år. Hon hade själv kommit tilloss för att testa barnet. Barnet var HIV-positiv liksom ju mamman var. Hon hade fått diagnosen något halvår tidigare. Men hon hade inte sökt sig till närmaste hälsocentral eller sjuksköterskemottagning för att bli kollad och för att få bromsmedicin när det behövs. Så vi uppmuntrade henne att gå dit på måndag med barnet, Jag erbjöd en liten peng till "transport" d.v.s. en slant för att kunna ta MC-taxi dit. Hon sken upp så mycket att jag ökade på summan. När hon blev så glad tror jag att hon behövde pengen och att hon nu äntligen kan börja få behandling. Så en solskenshistoria mitt i tragiken.
Vi trivs med arbetet. Det är roligt att hälsokommitern är aktiva. De håller små föreläsningar för kön av patienter. Våra team-medlemmar är också motiverade och arbetsamma. Inget gnäll och strul där.
Nu har halva tiden gått.

I morgon ska vi möta dotter Elisabeth som ska vara med resten av tiden. Jag är så förväntansfull. Det blir en höjdpunkt i livet tror jag!
Sedan ska vi leva som dollarmiljonärer på en fin rekreationsanläggning vid Viktoriasjön. Hoppas kunna rapportera något fint därifrån!

En blandning av sött och salt.

Så går dag efter dag. Samma rutin. Det kommer många patienter. I dag hade vi 70 stycken. Centrin tog 10-12 stycken. Jag jobbade på så snabbt jag kunde. Tog ingen paus.
Tolken undrade hur gammal jag var. Han tyckte jag var energisk! Jag tror att det var en komplimang. Många malaria barn. En liten flicka med stora knölar på halsen. Hon hade sökt många ggr förut på olika sjukhus men inte fått någon diagnos. Men jag misstänker ändå TBC och skrev en remiss till sjukhus med denna frågeställning. Jag sa att hon måste undersökas igen för om det ändå är TB kan hon få hjälp. Medicin mot TBC är gratis.Synd att jag inte tog ett foto men jag glömmer att ta kort när jag har så många patienter.

När jag ändå förfasar mej över saker och ting måste jag berätta om mamman med 9 månaders bebis som hade "loss of apetite".  Hon ammade. Ingen malaria. Barnet sökte bröstet och försökte suga men gav upp. Det var slut på mjölken. Att mamman inte fattade det??Men vid närmare eftertanke var det kanske inte underligt. "Loss of apetite" kan ju vara ett symtom på malaria. Så man får försöka att vara ödmjuk och inte förfasa sig. Mamman fick gröt-vällingpulver för en vecka så får vi se hur det går.Det är inte alltid lätt att uppfatta saker och ting rätt--- våra referensramar är så olika.
 Men det förvånar mej ofta att man vet så lite om hälso och sjukvård. Det behövs basal utbildning om basala saker. Jag är glad att teamet ( mest sjuksköterskan) varje dag har lite information och utbildning för hälsokommiteen och patienterna i kön.

Fredagskliniken var också ganska stor, 37 patienter, Många med malaria och lab-killen hade mycket att göra .En liten undernärd flicka fick grötpulver. Vi hade fyllt på förrådet på morgonen.

Före kliniken i fredags var det möte med kommitten. Man hade börjat bygga ett utedass och skulle få bidrag till kostnaden. Men nu låg dasset på kyrkans mark och då skulle dassset bli kyrkans och inte hela byn. Så det blir mer förhandlingar innan pengarna räcks över. Jag satt med och fattade huvudbudskapet med enstaka swahili-ord och kroppsspråk.
På lördagen hade Rotary möte för teamledare och doktorer. Vi åkte till en grannstad Bungoma.Vi hade ett par timmars samtal. Jag klagade över att vi inte har några myggnät--igen Men vi ska få några på måndag. De har tydligen legat i ett förråd i Siaya. Näten är slut hos leverantören. Jag känner mej som en "bitch" som klagar.

Efter mötet åkte vi till Rondo Retreat. Det är en vacker rekreationsanläggning inne i en regnsskog. Vi har varit här förut flera gånger. Det är ett litet paradis. Vi har sällskap med Rotrydoktor Ulrika från Siaya.
Här njuter vi av sol regn och åska. Vacker trädgård med exotiska blommor och växter. Apor hänger i träden, fåglar kvittrar, syrsorna spelar på kvällen. Vi bor i ett vackert hus  med sköna möbler. God mat, skön sängar, toa och dusch med både varmt vatten och tryck och en lite shop med afrikanskt hantverk.

Nu väntar vi på eftermiddagskaffe på verandan och sedan "hemåt" igen för en ny vecka.
Eftermiddagskaffet kom dock inte i tid så vi åkte hem ändå. Det hade börjat regn och det tog lite extra tid att komma hem. Regnet var nästan våldsamt och vi kom in i en hagelskur där haglen var 2 cm i diameter. Det lät som artelleri-eld mot biltaket.

Mycket jobb väntar i veckan men vardagen är spännande.
Ja så ser tillvaron ut här. En blandning av sött och salt.

Favoriter i repris.

2015-05-12 Tisdag.  

Vi har haft en skön helg i Kisumu. Vi tog in på ett ställe vi känner till sedan tidigare. Nyanza club ligger stax utanför Kisumu. Dit tog vi oss så snart vi kunde. Vi har bättrat på solbrännan och badat i poolen.
Det låter väl exotiskt att först passera ekvatorn och sedan ta solsemester!

Vi anlitade chauffören Viktor för resan till Kisumu. Han är hjälpsam och trevlig. Trafiken här är en aning svår. Det går en massa folk, barn , kor, getter, höns utmed vägen. Och överlastade motorcykeltaxin och minibussar. Trafikregler??? Jo man kör där vägen ser bäst ut, även om det är på höger sida eller på andra sidan diket.

 

Favoritträdet Jackaranda och utsikt över Viktoriasjön.

En del av upplevelsen här är att vi känner igen oss. Här har vi varit förut, den här platsen känner vi igen och den maten var god.
Beträffande mat hade vi också en annan "måste göra" på vår informella lista. Att uppsöka restaurangen på andra våningen på stormarknaden Nakumat och betälla Kofta Malaj. Det är en indisk vegetarisk rätt gott kryddad med tomat och koriander. Ja visst-- vi blev inte besvikna.

Det är inte bara vi som känner igen oss, vi blir också igenkända. Vi skulle köpa lite handgjorda salladsbestick ( som vanligt!). Det finns några stånd med hantverk på nedervåningen. Kvinnan vid ett av stånden sa att hon minns att jag var där och handlade för ett år sedan. Hon mindes vad jag köpte! Nåja det var ju två år sedan, men i alla fall. Det bidrager till att jag känner mej hemma, så gott det nu går.

Så det har sina fördelar att komma tillbaka till samma platser.

 En annan sak apropå att ha varit här förut är att jag för flera år sedan klagade på att madrassen i sängen hade en stor grop i mitten. Jag känner igen madrassen från vårt hus i vår tidigare jeep-linje i Kapsabet. Redan då framförde jag till koordinatorn här att den gott kunde bytas ut. Så nu sa jag att det är väl underligt att inget har hänt på flera år. Det är Cecilia som fått den håliga madrassen i sin säng. Men döm av vår förvåning.. redan på eftermiddagen levererade två nya madrasser till huset!

Soluppgång sedd genom mitt fönster.

Efter denna trevliga helg har vi startat arbetet igen. Solen går upp vid 7-tiden. Vi har vaknat vid 4-tiden av böneutroparen. Han ropar högt och länge. Klockan 8 kommer våra team och vi kör iväg ut i bushen. Efterhand lämnar vi asfaltvägar och kör på bumpiga, ibland leriga små grusvägar. Så svänger jeepen över diket ut i grönskan och vi är framme vid kliniken. Oftast lånar vi en kyrka där hälso-kommitten redan väntar på oss.

 Det kommer många patienter till våra mottagningar. I dag hade vi med personal från närmaste sjukhus för en drive för att "avmaska" barn och ge dem A-vitamin. Hela kyrkan var full av folk och barnen skrek i högan sky ( de vaccinerades). Sedan skrek de när jag skulle undersöka dem. De har aldrig sett en vit människa tidigare.
De flesta av barnen har  malaria. Ofta är det svårt att få fram sjukhistorien. Mamman börjar ofta med att visa t.ex. ett lite utslag och efter ett tag kommer det fram att barnet har feber, kräkningar, diarre och ont i magen. Så då testar vi för malaria. Det känns meningsfullt att behandla malaria. Obehandlad kan den ge svåra symtom.

De är jag som är sevärdheten!
 

Det regnar häftigt och åskar så gott som varje kväll. Då brukar elen försvinna men i kväll har vi ström än så länge. Däremot har vi svårt att få kontakt nmed nätet. Så om bloggen går fram :" Bingo!"

"Den som är framme har lång väg att gå"

Torsdag var en jobbig dag. Kliniken låg bredvid en nyasfalterad väg. Ett djupt dike fick forceras. Många ögon följde proceduren. Det var hälsokomittén och patienter som satt och väntade. En hel lång rad.
Många patienter i en strid ström.

Det blev 61 stycken. Sköterskan tog några på slutet och då klarade vi av det. Ingen paus

tog jag även om jag tillfrågades om jag ville ha te-paus. Men jag ville jobba på.

Mycket malaria. Ett par dåligt nutrierade barn, hud, infektioner, svamp. Malaria, malaria.

Sårskador. Jo en man hade huggit sej i stortån när han slogs med ett vilt djur. Djuret bet honom i benet. Jag tror det var en mungoo.

. Sårskadan i handen hade skett kvällen innan. Kvinnan hade hållt upp handen när hennes man attackerade med kniv.

Vi fick lossa på bandaget och vätta rent. Då började det blöda jättemycket-- en liten artär stod och sprutade. Så även om skadan var för gammal för att primärsuturera hade jag inget val. Bedövningen hade passerat bäst före liksom suturen, men vi fick ihop såret Socialstyrelsen ser mej inte. Och även om den gjorde det -- fanns något bättre alternativ?                                                                                Vid 4-tiden var  vi klara och vi fick äntligen te och chapati.

 

 

 
Väl hemma böjds på green grams och chapati samt tomat och avokadosallad. Vi har nästan blivit vegeterianer.

I dag fredag har vi jobbat en vecka. Det går bra att jobba intensivt om det känns meningsfullt.
I dag just när vi svängt ut på stora vägen såg vi en folksamling framför oss. Ett par gummistövlar låg på stora vägen .
Konstigt tyckte jag, vem kastar ett par hela stövlar på vägen? Men några meter framför såg vi att det hänt en olycka. Det fanns en matato ( minibuss) med en motorcykel inkilad under fronten.  Jag frågade om vi inte skulle stanna men personalen körde bara på. Ambulans? Om det finns någon och den har bensin och vem skulle se till att han kom till sjukhus? Då riskerar men tydligen att ta på sej ansvaret.
Och det är nog svårt att tala om mänskliga rättigheter när själva livet inte är värt något. Tänker på berättelsen om den barmhärtige samariten. Kanske man tolkar den bokstavligen--- "Om det kostar mera ska jag betala när jag kommer tillbaka" Ungefär så minns jag att berättelsen var. Och vem har råd att betala här? Så kanske grundproblemet är fattigdom. Mänskliga rättigheter kan kanske tillämpas när fattigdomen är utrotad.

 Kulturchocken tycks redan ha infunnit sej  men i helgen ska vi njuta av bekvämlighet, sova i sköna sängar , bada i poolen, äta god mat. Dusch med tryck. Vi ska besöka ställen som vi varit på tidigare

Ska inte fördjupa mej i orättvisorna utan göra det lilla jag kan.

 Vår chaufför ska köra oss till Kisumu. Vi ska gå på stormarknaden och bränna lite pengar. "Köp en stor fisk" sa Nancy vår hushållerska.

 

Klara färdiga GÅ!

Så är vi igång igen
Vi fick vila hela helgen. Gjorde små utflykter till stan. Vi kände oss välkomna. Människor hälsar på oss och vi blir inte uttittade. Tänk om vi bemötte främlingarna hos oss lika väl?
Vi läste på i jeep-läkarmanualen. Jag fick lite rampfeber. Skulle jag klara av jobbet? I manualen finns så många förslag på injektioner av antibiotika--- sådant som vi i  Sverige bara ger när patienter är inlagda. Men det vanliga är det vanliga intalade jag mej.

 Måndag morgon och dags för avfärd. Vi mötte våra team,lastade jeeparna och så iväg. Leriga bumpiga vägar och vi körde fast. Vilken början--- chaufören var ny och vägen nyregnad. Men han fick i 4-hjulsdriften och kunde lätt komma loss.

Så kom vi till vår kyrka där vi för dagen skulle ha vår klinik. Lite skynken avgränsar de olika stationerna.--läkarmottagning, laboratorie, sjuksköterskans mottagning för barna och mödravård och apoteket. Teamet kunde sina rutiner. Hälsokommiteen var på plats. Det var en bra början tycker jag. Efter ett par patienter kände jag mej hemma. Jag imponerade på hälsokommiteen med att yttra de 3 meningar på swahili som jag kan. Så nu tror dom att jag är ett riktigt proffs!!!!! ( kanske).

Dag 2 var jobbigare. Jag hade 47 patienter men sjuksköterskan tog några stycken. Samtidigt mötte personal från statens hälsovård upp. De vaccinerade och hade mödravård. Det kändes bra att arbeta tillsammans men hela dagen var fylld av ljud--- småbarn som skrek i högan sky.
Många barn med malaria. Barnen har en "malaria-look" tycker jag. De ser trötta och hängiga ut.

Men flera mammor kom med friska barn, kanske lite snuva eller att de såg ut att ha ont när de bajsade--- d.v.s. krystade och grimaserade. Så det gäller att skilja fåren från getterna. Jag fick skicka ett par barn till sjukhus akut.
Så jag tror att vi gör nytta.
Efter mottagningen får vi lunch. I dag fick vi ris och bruna bönor samt avokado. Vi fick sked att äta med. I går åt jag ugali( majsgröt) med händerna a la Kenya.

Det började störtregna vid 3-tiden . Vi fick vänta med att åka hem tills regnet lugnat sej.
I kväll har vi lyse på full effekt--än så länge.

Det vill gärna bli bra!

Lång väg till Kenya!

Så var vi iväg.
 X2000 i tid på minuten och efter drygt 2 timmar framme på Kastrup. Där mötte Cecilia upp. Resan hade börjat .
Vi fikade på Starbucks kafe. " Sista kontakten med lyxliv" sa vi käckt.
Men ack icke!
Planet till Amsterdam var försenat och vi kollade oroligt på klockan. En halvtimme till och vi skulle inte hinna med anknytningen till Nairoby.  Så vi andades ut när ombordstigningen började äntligen.
" Ni får inte åka med" sa personalen. "Ni hinner inte med anslutnande flyg" Så vi fick ta oss till en annan disk och efter en stund hämtade vi ut våra väskor och blev satta i en taxi till ett flott hotell.
Taxi tillbaka till flygplatsen kl 4 på morgonen.In med väskor igen.
Vi fick åka dagflyget från Amsterdam till Nairoby.
Vår anslutning i Nairoby hade ju avgått för länge sedan, men våra koordinatorer ordnande nya biljetter och en kille mötte oss i Nairoby och körde oss till ett trevligt Guesthaus. Vi fick t.o.m. lite kvällsmat.
Upp kl 04 för resa tillbaka till flygplatsen och sedan gick det nästan som smort. Frånsett att jag fick betala extra för min andra väska. På biljetten får jag ha två väskor till Nairoby men bara en från Nairoby till Kisumo. Ja inte vet jag hur det är tänkt--- vad ska man göra med väska två?" Du kan ta bort 4 kg och checka in väskan som handbagage" föreslog tjejen. Men vad skulle jag göra med 100 tandborstar,fotboll, knäckebröd, ost och ficklampa? Det var värt 50 dollar att slippa försöka få svar på frågan.
Efter 2 dygn och  10 säkerhetkontroller är vi nu på plats i Mumias.

Våra företrädare åkte hem i morse men vi hade en trevlig kväll tillsammans i går. 5 distriktsläkare samtalade om livet.( inte om sjukdomar!)

I dag har vi gått ner till stan och handlat lite grönsaker och mat. Kollat in en av två supermarknader och torget och vi tror att vi klarar oss. Det fanns lite djupfryst fisk(Tilapia) så vi har ätit en god middag. Riset som vi såg på bänken i går hade försvunnit men vi gjorde en god sallad av avokado,lök och tomater samt rostade lite bröd. Vitt kallt vin till! Jo vi har fortfarande "lyxliv". Huset är stort och fint. Vi har en vakt vid grinden dagtid och en schäferhund går lös i trädgården på natten.
Vi hörde honom skälla lite natten som gick men han varit och hälsat på oss och han är fin!

Det åskar och störtregnar som det brukar under regntiden. Lyset blinkar men vi har ficklampor beredda. Vi får vila oss i morgon och på söndag. Sedan kör vi i igång med arbetet,