Logga ut igen? Kenya i mitt hjärta

Vi hade mycket jobb sista veckan. Vi var ganska trötta när lördagen kom. Minnesbilder från otäcka sår, barn med sönderriven hud efter skabb, slöa barn med malaria, skrikande bebisar som skulle vaccineras. Många minnesbilder svåra att få bort från det inre ögat.

Så att komma till Rondo Rretreat en oas i regnskogen är en vila för hjärnan och kroppen. Tänk att mötas av en underbar liten stuga, välunderhållen med vita tak utan fuktfläckar, mattor på golven, sköna sängar. Verkligen njutbart. Och så regnskogen inpå knuten.


Det är lite kyligt och fuktigt här så efter lördagsmiddagen tändes en brasa i vårt “vardagsrum”. Vi kände oss omhändertagna och hade det mysigt.
Jag har varit här på Rondo retreat förut. Så jag vilade medan mina kompisar gick ut på vandring i regnskogen och på söndag morgon gick de med en guide  upp på ett berg och mötte soluppgången. Jag vet att det är magiskt.
Söndag eftermiddag åkte vi hem till Mumias igen. De nya doktorerna hade kommit och det var roligt att träffa dem.
Så måndag och tisdag har vi jobbat tillsammans och introducerat “nykomlingarna”. Arbetet fortsätter.
Hur ska man sammanfatta?  Så många upplevelser, så många patienter så mycket av allt! Alla tidigare upplevelser här i Kenya, alla fina människor. allt vackert, allt elände, allt . Allt jag lärt och allt jag aldrig kan förstå.

Vill citera Thomas Tranströmer igen: “ Den som är framme har lång väg att gå.”  Med andra ord: Man blir aldrig tillräckligt klok.
Klart slut! Finns det några blåbär kvar i skogen?

Hakuna Matata? eller?

Nu är vi tillbaka i Kenya. Vi åkte hit i söndags den 13/8. Ganska krånglig resa med först en chaufför från Uganda Mr. Haruna. Han är en trevlig man som verkar mån om oss. Annars är vi lite besvikna på Uganda. Hotellet var helt o.k. men vi upplevde att man försökte utnyttja oss som främlingar med att ta skyhöga priser för utflykter och att inte leverera vad man lovat. Jag kom ganska lindrigt undan eftersom jag fick feber och hosta och stannade hemma på hotellet där jag vilade under luftkonditioneringen. Men mina vänner I och F berättade om en skräckfylld safari. Ska någon till Uganda kan vi bistå med råd!
Vår personal skrattade gott när vi sa att vi aldrig vill åka till Uganda igen!
Vi har återgått till arbete,  Fortfarande kommer många patienter ca 50-70 om dagen. Men den här veckan har jag hjälp av Frida en ung distriktsläkare..

Det kommer många mammor och barn till sköterskemottagningen. I dag kom ca 150 bebisar för kontroll och vaccinering samt 10-20 blivande mammor.
Hur många av dem kommer att fylla 5 år? Enligt statistiken i alla fall inte alla.


Valresultatet
kastar sin skugga över oss.Det är lugnt här och våra medarbetare tror att det inte blir mer oroligheter.
Men “förloraren “ i valet menar att valresultatet hackades och han tror att vinnande president Kenyatta har fuskat sej till resultatet. Dessutom tror Odinga ( förloraren) inte på rättssystemet utan menar att alla domare är i händerna på Kenyatta. Här i vårt område håller människor på Odinga.
I kväll när vi kom hem höll Odinga ett tal. Vi såg via TV. Men precis när han skulle komma till slutklämmen—ang. vad kenyanerna skulle göra när det enligt hans uppfattning hade berövats all demokrati och att det inte i framtiden är lönt att hålla några val—Bröts TV-sändningen.!!Ingen här tror att det var en tillfällighet. Så läget är oklart. Men vi tänker jobba på.
Det är lite svårt för oss att bedöma läget. Dels hör vi från svenska ambassaden att det är lugnt, att vi ska följa utvecklingen i lokala medier men samtidigt varnar man för “falska” nyheter. Ja vad ska man tro!
Vi känner oss trygga här. Vår trädgård och hus är bevakat dygnet runt av en vakt och staket.

I söndags när vi kom hem satt en man i gul anorak uppdragen över huvudet.
“How are you?” frågande Ingegerd.
“I am fine!” svarade han . “ I am a soldier”

Så där är vi . Hakuna Matata betyder ju “inga problem”- “ det ordnar sej”. Men vi följer utvecklingen så gott det går. Om en vecka åker vi hem. Har lite hemlängtan men samtidigt tråkigt att lämna Kenya.

Motvillig turist i Uganda

Motvillig turist i Uganda
Sedan i lördags den 5/8 är vi i Uganda. Vi blev skjutsade av Rotarys chaufför Elekana till gränsen i Busia. En sista tur till torget i Mumias innan vi åkte mot Uganda.

Vid gränsen lastade vi av packningen och drog väskorna långa hundartals meter till gränsen. Det gick fort att få visum och sedan drog vi vårt pick och pack vidare. Ringde vår Ugandiske kontakt och chauffören hittade oss bland alla brummande långtradare. Efter ett par timmars bilfärd framme vid hotellet.
Uganda är vackert och under bilresan såg vi bördiga fält med ris, majs, sockerrör och bananer . Jag tyckte husen utmed vägen var mer påkostade än på Kenyasidan. Men även här passerade vi då och då grupper av enkla lerhus och plåtskjul. En trevlig välkomstkommite

Vi har tagit in på ett hotell i staden Jinja. Jinja ligger vid Viktoriasjön  där Nilen börjar. Här finns Nilens källa säger man. Vi tyckte vi måste se det och tog en taxi tull Nilens källa. Men tyvärr--- en turistfälla tyckte vi. Först lite inträde  ( 6 ggr mer än för uganduer!)  Vi såg ett minnesmärke över Gandi….. en del av hans aska skulle finnas här men vem vet? I alla fall fin utsikt över Nilen när vi väl passerats ett otal sovernirbutiker.  Kände mej lite lurad--- och köpte inga nya sovenirer. För att komma till Nilens källa—där vatten kommer upp frånunderjorden skulle man betala mer. Så vi såg att Nilen flyter här och det fick räcka.

Men vi beställde en ny utflykt. En kvällstur på Nilen. Jättefint. Så nu har jag bockad av “Kryssning på Nilen” från min ev. “måste-göra innan  jag dör-lista”. En vacker färd i solnedgången.


Vår unga kollega Frida är full av energi. Så Ingegerd och jag försöker hänga med.
I går heldagsutflykt till huvudstaden Kampala. Ett par timmars bilresa med samme chaufför som hämtade oss vid gränsen. Han är bra att ha tillgång till.
Vi gick på Ugandas Museum och lärde oss en del om Ugandas historia. Såg redskap från stenåldern--- likadana som från vår stenålder.
Så ett modernt shoppingcenter. Dyrt men fint. Jag glömde mina solglasögon någonstans så jag köpte ett par nya och några presenter till barnbarnen.
Avslutade med en “afrikagrejormarknad”. Det blev inga inköp för min del--- är nog lite blasé?

I dag tisdag 8/8 är dagen D för valet i Kenya.  Vi ser i svenska nyheter att många är oroliga för utgången. Vi hoppas att det blir lungt så att vi kan åka tillbaka och fortsätta vårt arbete. Men här sitter vi och vet inte vad vi ska hitta på, vet inte heller hur länge vi ska vara här. Hoppas man följer f.d. president Obamas vädjan att man inte ska sätta igång bråk.
Själv är jag väl inte övertygad om att valet blir fredligt men hoppas.
Får citera Pippi Långsström “utan snus försmäktar vi på denna ö”.

Mörka moln

Jag vill först rapportera att vi hade en härlig helg med mycket vila sol och bad. Jättegod mat och som kronan på verket vaknade vi tidigt vid 5-tiden natten till lördag av att flodhästar betade 2 meter utanför vår veranda. En hel “liten” familj med pappa  mamma och en unge stor som en gris.

Fick känna på att man hade rengjort kakelkanterna med såpa. Tur att jag lever! Ganska blåslagen på en arm men inget ont. Enligt dottern som hört om “olyckan” bör jag träna på “bomben”
Sedan tillbaka till arbetet.
Vi har haft mindre patienter de senaste två dagarna. “Bara” drygt 60-70 patienter.  I dag hade vi 87. Barnen vägs inför barnavårdskontrollen.

Patienterna drar sej ofta så långt bort från mej som möjligt. Jag får ha långa armar.

Det har regnat häftigt och vi ser många människor ute på åkrarna som hackar och sår ny gröda. Majsen är skördad och man breder ut majskornen i solen att torka. I vår trädgård odlar våra medarbetare och vi ser dag för dag hur det växer så det knakar. Så långt så väl.

Men det känns tungt ibland. Varje dag möter jag svårt sjuka patienter där vi är både första och sista instans.. Fortfarande strejkar de statligt anställda sjuksköterskorna och det för med sig att vi bara har ett eller två privata sjukhus att remittera till.Även om vi kunnat skicka patienterna till fler sjukhus har de flesta inte råd med vården. Så om inte vi kan hjälpa kan ingen! Ibland eller ofta kan vi inte hjälpa. Jag tänker på patienterna med stora tumörer i buken som skulle behöva det som vi kallar vård i livets slutskede, med behov av enkla operationer för “vanliga” åkommor som hemorrojder, , den unga fyrabarnsamman med ett så högt blodtryck att jag aldrig sett maken. Hemma hade det blivit ambulans med blåljus till närmaste sjukhus. Här kunde vi bara konstatera utifrån urinprovet att det kanske var något fel på njurfunktionen??
Eller den unge pojken 15 år där läraren skrivit ett brev och bett om en bedömning av hans psyke. Han hade svårt att minnas. Det gick trögt för honom att lära sej. Han hade för ett par år sedan kunnat hänga med bra i skolan. Vi frågade mamman om något hänt för ett par år sedan. Ja han hade haft svår malaria med kramper och hög feber. Så mest sannolikt sviter med påverkan av hjärnan efter denna händelse. Men var är skolpsykologen som skulle ha kunnat utreda hans funktion?
Vi får göra så gott vi kan. Vi kallar det “Afrika-lösning”. Men det är svårt att behöva ha ett hjärta av stål.
Vi Ingegerd och jag får försöka se positivt på läget i alla fall. Vi räddar säkert livet på flera patienter om dagen. I dag skickade jag en ung kvinna akut till sjukhuset. Jag anlitade en i teamet som ambulansförare, Han hade jätteont i magen och skulle inte ha klarat den vanliga “sjuktransporten”--- att sitta bak på en motorcykel.Jag tror hon hade en komplikation till en tidig graviditet. I dag var jag i Embumbala . Även kallad “spy-kliniken” ( enligt tandläkare M )eftersom det för några veckor var många barn som kräktes på gräsmattan utanför. Det är kliniken där huset inte är färdigt. Men hälsokommittén kände igen mej och jag mindes dom också—att den kvinnliga tolken brukade bjuda på”mandasas”--- frityrkokta bullar. Så det finns vänner i Embumbala.
Lite tjatigt med så mycket sjukrapport?? Men det är vårt liv här. När vi inte latar oss vid poolen!!!
Vädret är skönt tycker vi, även om en del patienter klagar över olika symtom som kommer när det är kallt. Då menar dom kanske strax över 20 grader. Vanligen  har vi ca 28- 29 grader men lite kyligare på morgonen och när det regnar. Kvavt och fuktigt och ofta kraftigt regn på eftermiddagen och natten.

Just nu l 19 torsdag kväll har vi ett häftigt åskväder och störtregn. Det ser ut som om hela trädgården rinner bort. Men vi har det torrt inomhus. Men hur har de människor som sitter inne i plåtskjulen och lerhusen och huttrar?  Kanske inte så underligt att man då mår dåligt.På  morgonen är lervägarna blöta och hala men det torkar upp under dagen så på hemfärden ryker dammet om oss.

Vi förbereder oss för en veckas avbrott i arbetet. Det blir inget arbete under val-veckan. Stämningen trissas upp och vi är oroliga att kaos bryter ut. Vi har tillråtts att  åka till Uganda och vi har bokat in oss på ett hotell där. Ganska bökigt att vara researrangör, men nu har vi nog allt planerat. Vi blir skjutsade till gränsen och sedan släpps vi ut ur Kenya. Vem vet om vi kommer tillbaka?
Vi ska packa ihop och ta med oss vår packning på lördag.

Rapport från Mumias Kenya

Den här veckan går fort. Vi jobbar på så gott vi kan. Jag och Rotary teamet är i Mumias i västra Kenya.Strax norr om ekvatorn inte så långt från Victoriasjön och gränsen till Uganda. Från staden Mumias åker vi ju ut till mindre byar med vår mottagning. Olika byar varje veckodag. I dag var vi i Itete.
I Itete finn en brunn utanför kliniken. Rotary har sponsrat den.


Där har vi många patienter den här veckan också. I dag strax över 100.
  Jag vill ge en liten inblick i vilka sjukdomar och problem vi träffar på. Varje dag kommer många många barn och vuxna med malariasymtom. " Huvudvärk,feber, ledvärk, hosta, kräkning, diarré´o.s.v." Då testar vi-- vi har två "Lab killar" som tar prov på löpande band.Men det är inte alltid så lätt. Ofta börjar patienten med en liten krämpa,, ett skav någonstans eller ett litet utslag. Så då tror jag att jag hittat problemet. Men då när jag är klar med "journalen" kryper det fram att den också hade symtomen ovan. Men ofta syns det klart att patienten har malaria.
Jag tror att det finn en “Malaria-look”. Stora tomma ögon och ett ansikte utan mimik och reaktion .

Arbetet är omväxlande. Både vuxna och barn med många olika diagnoser även om de flesta har Malaria, skabb och hudinfektioner.
i veckan har jag hittills träffat på:
Påssjuka, vattenkoppor, navelbråck, sytt en sårskada, ormbett, gula ögonvitor, förstorad mjälte,jättelågt blodvärde, HIV-smitta, misstänkt TBC och många lite äldre med allmänt ont i kroppen..
Ibland kan det bli lite dramatik som när en mamma kommer inspringande med sin 4-åring som krampar och är medvetslös. Han är varm och medan sjuksköterskan ordnar fram läkemedel försöker jag slita av kläder och i brist på annat häller jag vatten från min dricka flaska över killen. Krampen slutar strax och sedan får han ligga på britsen medan jag fortsätter mottagningen medan jag med ena öga sneglar på den sovande killen.Allt gick bra—han hade nog feberkramp på grund av malaria
.Men ormen då?? Inte så dramatiskt. När vi kom till en hälsocentral för att hämta vaccin kom en kvinna fram till vår bil och sa att han blivit ormbiten. Det fanns ingen sjukvårdspersonal på hälsocentralen.. sjuksköterskorna är ju sedan länge i strejk. Ormen hade hon med i en påse.. Död hoppades jag. Det var en liten grön mamba som hade ramlat ner på kvinnans arm och bitit till. Hon var inte allvarligt biten utan hon kom till vår mottagning och fick den behandling vi kunde ge..
Det är hög ljudnivå på klinikerna. Småbarnen skriker när de blir vaccinerade och andra gallskriker när de får de mej—en vit människa eller vad de nu tror att jag är.
Men det är trevligt också.
Fina glada söta barn.
Här är några av dem.



i morgon åker vi på helgmys igen. Tandläkare Margareta ska åka hem . Vi har haft roligt tillsammans och värdefullt med tandläkarkompetensen på klinikerna.
Vi jobbar på.

En dag i ett annat liv

Efter en dryg vecka börjar jag komma in i rutiner. Känner igen glädjeämnen och frustrationer. Det känns som om allt  är som vanligt.
Det är lite sorgligt att det är som vanligt. Hade hoppats att saker och ting varit bättre som till exempel hälsotillståndet bland folket ute i byarna och deras levnadsförhållanden.
En dag i vårt liv här börjar tidigt.

Om vi inte väckts av minareten och högtalarbönen före kl 5 har vi vaknat av värmen. Jag har en fläkt i rummet. Den går hela natten.
Efter frukost kommer våra medarbetare och så småningom kommer vi iväg. De tar för lång tid att komma igång tycker jag. Först ska bilarna lastas. Vår hemhjälp kokar vatten och skickar med, läkemedel lastas på—sen  åker vi upp till stan—köper tidning—sen kanske till ett, ibland två “apotek” på stan för att fylla förrådet—sen åker vi—men stannar vid en korsning, hämtar upp sköterska eller labtekniker som inte står och väntar på oss utan som dyker upp efter en stund..  Ja men sen är det väl bara att åka?? nej då . Kanske måste vi stanna vid ett litet sjukhus och hämta upp vaccin. Det tar en evig tid och vid det laget är jag sur. Men vad kan jag göra??Hoppas att inte någon hinner dö ute vid kliniken.
Vägen är asfalterad och fin. Faktiskt klart bättre än tidigare. Många små hus med små affärer, sömmerskor, snickare och andra små företag utmed vägen. Men vi tar av på en grusväg. Den röda leran dammar, barnen springer barfota vid vägkanten och ju längre in mot kliniken vi kommer ju enklare blir husen. Motorcyklarna har försvunnit men en och annan trampar fram på cykel.





Bilderna visar barn utanför sin skola, en man som arbetar på åkern-- majs på tork och mittenbilden huset bredvid kliniken.
Jag känner igen de flesta klinikerna sedan sist. På något ställe har man faktiskt byggt ett stort hus som så småningom ska bli en hälsocentral. Men huset är inte färdigt. Golvet är bara grus, inga fönster , inget innertak. Min tolk sa att det enligt officiella rapporten är färdigt---- nån har väl behövt de avsatta pengarna till något annat.  Ny bil? Ny  något annat?
Vem vet—inte jag.

Vi har många patienter. Sköterskorna hjälper till med patienter, har mödravård och Barnavårdscentral och ibland har vi med sköterska från den statliga hälsovården som vaccinerar. Så mycket verkstad. Ibland ¨blir ljudnivån nästan outhärdlig--- barnen triggar igång varandra till skrik. Som tur är brukar regnet komma senare på eftermiddagen—det skulle inte att jobba med störtregn mot plåttak eller under solskyddet.
Men frånsett dessa frustrationer känns arbetet bra. Vi hjälper många även om vi inte kan genomföra några avancerade utredningar.
Enkel utredning gäller här. En växande mage? Kvinnan var nog gravid men hade kollat graviditets test i april som var negativt sa kvinnan. Men min “kliniska blick” sa något annat. Vi testade igen och visst var hon gravid—troligen i 8-9-månaden. Kvinnan såg inte särskilt lycklig ut över beskedet—det måste nog få tid att sjukna in.
Några undernärda barn har jag träffat på. Sorgligt—men vi ger råd, babygröt,vitaminer och tar barnet tillbaka för kontroll. Förhoppningsvis räddar vi liv.
Så jobbar vi på. vid 3-4 tiden är vi klara. Man packar ihop, hela tandläkarutrustningen, hela apoteket, hela labbet och så min läkarlåda.
Lite trött men ok. De små barnen somnade.

Hälsokomitten har lagat “lunch”. Ugali eller bönor . Den här kvinnan visade Ingegerd hur hon gjorde när hon
kokade ugali.

Sedan är vi hemma igen. Vi äter kvällsmat tillsammans. Vår hemhjälp har förberett. Det blir mycket mungbönor, ris, potatis. Är nästan vegeterian nu.
Vi åkte till Kisumu i helgen. Tog in på Nyanza club. Slappar vid poolen.
Sovit som stockar.
“ Det är det bästa som hänt i livet” sa Ingegerd apropå att vi hade AC i rummet!

Att ångra och ändra.

Inte trodde jag att jag skulle åka till Kenya igen. I senaste bloggen lät jag bestämd och sa att nu fick det räcka—jag loggade ut. Men man kan ju ångra och ändra sej.
Det gjorde jag för några månader sedan. Jag märkte att min kollega och kompis sedan tidigare gånger hade bokat sej för en ny period. Oj vad jag blev avundsjuk!!!
Enda sättet att åtgärda avundsjukan var att boka sej själv! Och vilken tur jag hade--- lyckades locka med en kollega och nu är vi här.
trots att jag ju varit här många gånger kändes det  fortfarande overkligt. Ville nypa mej själv—är det verkligen sant att jag sitter på planet till Nairobi--- att gå ombord på det lilla planet till Kisumo.
Här är vi på väg vid gott mod.

Dagen efter dags att börja arbeta. Föregående doktor hade varit tvungen att åka hem i förtid så det blev ingen överrapportering. Jag blev kanske lite uppskrämd att få veta att det numera kommer väldigt många patienter till våra enkla mottagningar. Det är strejk bland sjuksköterskor på hälsocentraler och sjukhus så våra mottagningar är de enda som finns tillgängliga. Rotary-teamen är förstärkta med en ytterligare lab-assistent och en sköterska. Det behövs om man ska hinna med 150 patienter på en dag!! Kan väl bara konstatera att det var tufft nog ändå. Dessutom hade en annan sjuksköterska mödra- och barnavård med vaccinationer. Inte att förglömma den mobila tandläkarkliniken. Oj Oj hektiska dagar. Men viken produktion!


Efter mottagningarna får vi Lunch  ( vid 4-5 tiden) innan vi åker hem igen. En trevlig kväll med mycket fniss och skratt när vi doktorer och tandläkaren umgås.
Vi tycker vi behöver en skön vila i helgen. Vi har checkat in på Kiboko Bay

På söndag eftermiddag åkte vi hem. Det började regna några minuter innan vi kom fram till vårt hus. Men möttes av en massa vatten på golvet på andra våningen . Mest i “mitt” rum där vattnet stod 2-3 cm. Någon läcka från taket där vattentanken finns? Med hjälp av vår vakt och kollega I började man svabba upp hinkvis av vatten. I sopade ut vattnet mot trappan--- men tandläkaren  M var på  väg ner i trappan och fick en rejäl dusch. Ingegerd (I) visade initiativ , rådighet och hon styrde upp det hela. Så småningom kom en rörmokare och bekräftade att vattentanken svämmat över.
Golven torkade upp snabbt och nu är läget lungt.  Vi värmde upp lite rester i pannlampors sken och fick kvällsmat. Elen kom dock tillbaka för en kvart sedan. Inga ödlor i routern. Så kanske kan bloggen  komma igång.