Farväl Kenya

Nu har vi börjar vår långa resa hem. Vi har tagit farväl av våra arbetskamrater. Sorgligt att skiljas åt men vilken förmån att ha mött så många underbara människor- medarbetare och patienter.

Vi har blivit så välkomnade och känner uppskattade på sjukhuset och ute i byarna.

Ingegerd träffade denna kvinna ute i en by. De samtalade utan att kunna varandras språk. En varm kontakt människa till människa . 

Lite tolkhjälp  behövdes dock. Hon sa att Ingegerd var den enda vita( muzungo) hon träffat sedan kolonialtiden .

Hur ska jag summera. Det här är nog min sista resa för Rotarys läkarbank ( ja jag har sagt det förut och ändrat nej!). Men det här uppdraget har varit det svåraste på många sätt. Jag är glad att jag ändå skaffat mej lite erfarenhet från alla tidigare uppdrag. ( ca15 ggr). Ändå frågar jag mej . Har vi gjort någon skillnad?

Ja jag vill tro det. Vi har hjälpt till med vaccineringar mödravård och sjukvård på avlägsna isolerade platser.  Men det är lång väg kvar tills alla får del av basal sjukvård. 

En dag ute i en by kom en ung mamma med sin 1-månaders bebis. Mamman och pappan tonåringar.  Bebisflicksn  hade en utväxt på ryggen. Vi såg ju genast att det var ett ryggmärgsbråck men kliniska officern hade nog ingen kunskap pm denna missbildning. 

Vi informerade föräldrarna att missbildning  inte är helt ovanlig och att det inte är någons fel. Det framkom att man varit på närmaste större sjukhus och fått råd satt söka på ”regionsjukhuset ” i Eldoret. Men de kom till oss.

Kanske hoppades man att de ”vita” doktorerna hade någon bot. Man hade inte råd med resan till Eldoret

 och än mindre med kostnad för operation. 

Vi skramlade ihop de pengar vi hade ned oss. Det skulle räcka till resan. Pappan trodde att hans pappa ev kunde sälja en ko eller två för att täcka kostnaderna. Så hjälper nog grannarna till.  vår Selina har telefonkontakt med paret och nu är operation ( insättning av en slang för att avleda den ökade vätskan i hjärnans hålrum). Operation planerad till22/11. Trots operation kommer flickan att vara förlamad i benen.

Hur ska det gå för henne? Överlever hon tills operationen? Hade det varit mer humant att säga att inget finns att göra? En ko mot ett människoliv? Men vi måste värna de små och svaga så långt vi kan. Om inget annat så signalerar vi all varje liv är värdefullt.

Ja så ser vi också att mödravård är viktigt. Om mammorna kommer till mödravård tidigt i graviditeten får de folsyra i tabletter. Folsyra minskar risk för ryggmärgsbråck. Men hur minska antalet tonårsgraviditeter?

Jag tror fortfarande att Rotarys läkarbank behövs. Önskar att jag kommit till Kacheliba för 20 år sedan. Men arbetet fortsätter ! Det ska och blir bättre!

Nu sitter Ingegerd och jag på en”lyxig” retreat utanför Kisumu. Planet med våra efterträdare har landat och snart möts vi för överrapportering. 

Vi åker hem. Trötta men tacksamma att vi klarat ut vår uppgift.

Till slut!

Tack för att ni läst bloggen och följt med i våra förehavanden.

Jag lämnar Kenya men mitt hjärta är här.

Lyssna på sången om Kenya—- någon vers i alls fall.

https://youtu.be/fBmu0BPYfkI

Ännu längre ut i öknen

Förra veckan följde jag med teamet ut till avlägsna små hälsocentraler. Hälsocentralerna är lite olika stora. Några har  sängplatser för vård över natten och förlossningar.  Oftast finns en sjuksköterska eller klinikal  officer som sköter verksamheten. 

Vi har valt att jag jobbar på sjukhusett och Ingegerd åker ut till hälsocentralerna. Men två dagar följde jag med teamet ut på landet. Då stannade jag på hälsocentralen och Ingegerd följde med teamet ännu längre ut på landet (halvöknen) för att vaccinera barn, mödravård och undervisa om hälsovård.

På hälsocentralen arbetade jag sida vid sida med klinikal officer , som på sjukhuset men inte så många patienter och en lugnare miljö.

På väge ut finns det kameler. Vår chaufför gillar kamelmjölk och om tillfälle finns köper han en liter. Vi smakade men tycker den är för tjock, smakar som flytande keso. Nåja det finns mycket annat vi inte heller gillar när det gäller mat.

Terrängen är torr och klassificeras som halvöken. Jorderosionen går hårt åt marken. Otaliga getter och kossor betar av varenda grön ört. Här undrar jag verkligen hur någon kan bo.

Väl framme vid den lilla hälsocentralen stannade jag kvar och arbetande tillsamman med en klinikal officer. Det löpte på bra och jag kunde undervisa om en del fall.

Ingegerd åkte med resten av teamet ännu längre ut i ”vildmarken” och hade barnavårdscentral, mödravårdscentral. 

Vår utmärkta teamledare Selina gick fram till några

 män som satt på avstånd under ett träd. Hon tog till orda och uppmanade dem att se till att barnen och mammorna kom till utpostcentralen för kontroll och vaccinering. 

Bra gjort Selina!!

Den här killen ser välnärd och piggt men han behöver ju vaccineras! Det vet han inte än men nog undrar han vad som står på?

Ja kvinnor och barn har det tufft här.

Månggifte är det vanliga. Barn är bra att ha för att få hjälp i vardagen. En hel del pojkar och flickor går inte i skolan utan är hemma och hjälper till att valla getter och kor, samla ved, bära vatten m.m. Familjeplanering? Varför då? Barnen behövs ju. Och ju fler desto bättre. Och flickorna är värdefulla. Brudpriset ger tillskott i kassan med flera kor och getter. Flickan har inget att säga till om. Och när frun blir gammal och inte producerar fler barn kan hon bli övergiven / frånskild av mannen. Vem ska då försörja henne? 

 En kvinna blev inlagd i veckan för hon hade fått i sej insektsbekämpningsmedel. Var det självmordsförsök frågade jag. Ja hennes make ville överge henne. Hon var 68 år. 

En släkting till en av personalen jag arbetar med berättade att en farfar hade 12 fruar. När de blev för gamla blev de bortstötta och den äldre kvinnan bodde nu hos ett barnbarn. Men en ung kvinna jag arbetade med sa att det visst inte var att ”köpa” en kvinna, brudpriset  var för att visa uppskattning till flickans föräldrar. Så det räcker inte med ett vänligt ”Asanta sana” (tack).

Just nu går min hjärna på högvarv. Jag är förkyld med lite feber om jag nu ska skylla på det men det är så mycket som jag skulle vilja ändra på.

Kanske bäst att jag lugnar ner mej innan jag gör en slutsummering. Nu har vi bara 2 arbetsdagar kvar.

PS. Vet inte varför några meningar blev med tjock stil. Det får lägga sej till högen av allt annat jag inte förstår. Hakuna Matata!

Weekend i Kacheliba.

Vi stannade kvar i vår lilla stad Kacheliba över helgen. Vi var trötta. Vårt team skulle till närmaste något större stad Kapenguria och köpa några saker, Vi följde inte med. Vägen är dålig och vi behövde vila. Vi bad teamet köpa mer kaffe, det finns inte att köpa här.

Den här helgen har vi avstått från att äta hos prästerna. Vi var sugna på lite annan mat.

Vi kokade kikärter på vår gaslåga och hade hittat en krydddblandning. Grytan blev god men magarna protesterade lite. Det var värt det i alla fall!

Kina bygger en ny väg. Snart slipper vi den farliga och guppiga vägen till Kapenguria. Vägen slingrar sej utefter bergsryggar och det är flera hundra meter ner till dalen. Det gäller att hålla sej på den smala vägen.

En flod rinner igenom samhället. Folk badar och tvättar sej vid strandkanten. Det finns en smal bro över och marknadsdagen onsdag är det trångt där.

En stor flock getter, massa motorcyklar, några kossor och så  vår bil. Vi trängde oss över! Men inga sura miner!

I går 

gick vi ner till samhället— ca 10 minuters promenad. ”Are you chines och japanes?” Frågar baren, De följer oss gärna som en liten flock och vill gärna ta i hand. Då känner de sej modiga!

Vi köpte bröd av denna glada dam.

Bananerna kostar 1 kr styck.

I dag var vi en stund på mässan i kyrkan här. Predikan på Swahili fattade vi inte så mycket av men njöt av sången.

Två seniora pionjärer

Nu jobbar vi på Jag Agneta har jobbat på sjukhuset. Det är ett litet sjukhus men det finns ca 20 vårdplatser samt barnavdelning och förlossningsavdelning. Det är för mej ett ganska  ovanligt sjukdomspanorama. Här kan man stöta på nästan vad som helst, men mycket kan jag känna igen. För det mesta finns någon partient inneliggande med diabetes.  Patienten kommer in med högt blodsocker. Oftas har medicinen tagit slut och man har inte köpt ny medicin.  Har inte haft råd eller bott för långt ifrån ”apotek”. Så glömmer man att ta medicinen. Hemma i Sverige ligger inte sådana patienter  inne utan kontrolleras hos diabetes sköterska . Å andra sidan finns det här patienter som skulle ligga på itensivvårdsavdelning hemma men som vi får försöka sköta så gott det går med små resurser och brist på medicin.

Jag går rond med en av de två clinikal officers.Det är en person med 31/2 år medicinsk utbildning. Ungefär hälften så lång utbildning som en AT-läkare.

Någon utbildad läkare finns inte. Man gör så gott men kan och jag tror att min hjälp behövs när det gäller att undersöka patienter och hitta alternativa diagnoser. Sen kanske man gör som man brukar i alla fall. Jag får vara nöjd om jag sår ett frö till  att tänka annorlunda. Rom byggdes inte på en dag och inte Kacheliba sjukhus heller.

Getter och patienter med anhöriga runt vattenpumpen på sjuhuset.

Det är gott om dagliga frustrationer. Elen har varit off hela förra veckan. Då kan man inte röntga för kraften från generatorn räcker inte. Så hade vi el i måndags. Men då var röntgenkillen fortfarande på ledighet. När han kom på tisdag var elen ”off” igen. I dag hade vi el i ett par timmar. Sen gick inte generatorn igång för man hade ingen bensin. Bensinkassan borta med vinden. Utan generator fungerar inte kylen där vaccin för hela området förvaras. Så nu kanske vaccin för hela trakten förstörs. Suck Suck!

 Önskar  att jag kunde komma ihåg alla märkliga sjukhistorier.

Här är några:

En kvinna skulle gå hem med korna i mörkret med ficklampan i munnen. Käken gick ur led och hon kom till sjukhuset morgonen efter. Jag hade ett svagt minne av hur man drar käken tillrätta. Konsulterade dr GOOGLE och manövern lyckades.

En annan kvinna hittades av polisen i ett dike medvetslös för nästan en vecka sedan. Unknown African women. Enligt ryktet alkoholiserad och HIV-positiv. Hon reagerar fortfarande inte  och nu ska man flytta henne till ett större sjukhus. Där finns inte heller någon datortomografi. Tror att man egentligen bara vill bli av med problemat.

En kvinna låg inne på sjukhuset förra veckan. Avmagrad och svag. Kliniskt ( med blotta ögat) misstanke om AIDS men första två testerna var normala. Hon skevs ut med misstanke om att vara undernärd. Så kom hon tillbaka och jag envisades med att ta ett nytt prov, Då visade det på HIV. Teamet som sköter ”bromsmedicin ” tillkallades igen och i går fick hon bromsmedicin. I dag var hon redan betydligt bättre!!

Jag kunde skriva en hel bok om alla olika sjukhistorier och behandlingar. Mycket är så annorlunda.

På tal om el: I dag kom en pappa med ett litet malariasjukt barn. Han sa att mamman dött för en vecka sedan. Jag frågade hur och han sa att hon fått en elchock. Hur? Jo hon hade hängt våt tvätt på en lina som stod i förbindelse med taket belagt med korrugerad plåt. Någon hade kopplat elen fel och linan blev strömförande.

Ja vad ska man säga? Inte Hakuna Matata i alla fall!

Nyfiken frisk Kille!

Jerikos ros!

Nu är vi äntligen igång. Jag har varit på sjukhuset och Ingegerd har åkt ut flera mil till hälsocentraler. Det var en trevande början för mej. Lite svårt att veta vad som förväntades av mej och jag ville inte pusha fram mej utan vänta på att man inbjöd mej. Den här veckan var det byte av personal så i måndags var jag förvirrad. Ingen  tycktes bry sej. Enhetens chef var också ledig skulle maybe, maybe not komma. Jag satt där 2 timmar men då jag märkte att man börjat ronden gav jag upp. Jag började gå hemåt ca 2 km. Varmt och jag hade nytta av paraplyet vi fått. Nu förstod jag att det var för att skydda mot solen.Var ganska modfälld. Ingegerd hade också haft en tuff dag. Lång resa på omöjliga vägar. 8 mil enkel resa ,31/2 timme  åt varje håll. ärligt talat var vi på vippen att ge upp.

Geten är också vilsen!

Men ny dag och nya utmaningar. Smålänningar ger inte upp så lätt.

Tisdagen blev hur bra som helst. Ingegerd kom till en intressant hälsoklinik, kände sig behövd och välkommen. Och jag kom bra överens

med personalen. Vi gick rond tillsammans och det kändes som om jag kunde bidraga med en del. Efter rond började mottagningen . Jag anslöt efter en stund och vi jobbade tillsammans så som jag hade hoppats.

.

Ingegerd fotade från bilen. Över berg genom floder.

Och Jerikos ros?

Jo den äldsta prästen visade oss en taggig boll. Frågade oss om vi trodde att bollen levde. Jag sa ja för det fanns lite rötter.

Om man vattnad bollen skulle den öppna sig och grönska.

Nästa morgon hade bollen öppnat sig men grön? Nej inte vad vi kunde se.

Tänkte att vårt projekt är som Jerikos ros. Får se om det kommer att grönska och leva! Hittills kanske lite av en taggig boll😁

Men var inte oroliga för oss. We will survive!

Där ingen trodde att någon kunde bo.

Sedan några dagar är vi i alla fall på plats.

Provianterade med mandazis före avfärd.

Vägen hit från Kitale var delvis asfalterad men från staden Kapenguria var vägen ett helt äventyr. Jag har aldrig sett en sämre väg i Kenya.

Men vackra vyer om man vågade lyfta blicken från vägen. Chaufför Krispas är säker och vi kändes i trygga händer.

Kolla ”Lapp-porten” ( vy från Kacheliba)

Vi försökte hålla god min när vi kom fram till huset. Ack ja inte precis 2-stjärnigt. Det går knappast att beskriva. Men när vi tänkte efter så var vi glada att det inte var stampat jordgolv utan cement. Och plåttaket håller oss varma. Som tur är finns det en liten glipa uppe vid taket i mitt rum.

Nåja. Vi har nu nästan vant oss T.o.m. prövat duschen och det här ska nog gå.

Så mentalt växlar det med att vi tycker det är drägligt och eller outhärdligt.

Slut på klagovisan( kanske) men vi får se när vi blivit mer bekanta med sjukvården. Jag lämnar den till en annan blogg.

Annars har vi det roligt. Känner oss välkomna på sjukhuset men har inte hittat vår plats ännu.

Vi får frukost och middag hos de katolska prästerna. De är trevliga men fattar inte riktigt varför hela Sverige inte är katolskt. Maten är god. Vi får middag 19: 30 .Vandrar över området med lyse från en lampa. I går hittade vi inte hem. Ingegerd ville åt ett håll och jag  åt ett annat. Afrikanska natten är svart. Vi gick tillbaka till prästerna där lamporna lyste  och blev ledsagade hem.

Vi har framfört att sängarna inte är så bra. Ingegerds med en stor grop i mitten. Hon la en kudde under madrassen, Min säng är smalare än madrassen och jag fick hålla ej mot väggen för att inte ramla ur.  MEN i dag har vi fått nya sängar. Vilken  cirkus! Kunde inte låta bli att skratta när en nuna en präst och tre unga män spikade ihop sängarna. Det fattades brädor, bultar. Men saken är nu fixad!!God Natt!

Ja hur blev sängen? Fin , men nu är madrassen för liten. Det gör inget sa vi.

Uppgraderar boendet till 2,5. Hakuna Matata!

Alltid på väg.

I dag1/10 är vi fortfarande på väg mot vårt okända mål. Stackars Ingegerd blev sjuk i förrgår. Troligen matförgiftad. Vi var på en restaurang med våra kollegor här och  alla tog olika rätter. Min portion var god. ( Chicken korma) och jag fick behålla allt. Men Ingegerd blev sjuk under natten och i går var

hon riktigt dålig. Låg hela dagen och åt inte en matbit.

I dagar hon börjat prata igen och är uppe. Så nu är planen att vi åker i morgon kl 8.

I dag sitter vi i skuggan och rehabiliterar oss. 25 grader i skuggan och riktigt skönt. Tupparna gal ,hönorna kacklar, fåglarna kvittrar och musik hörs från grannen. Riktigt exotiskt.

Och mer exotiskt blir det nog. Vi hittar inte Kacheliba på kartan . Troligen inte internet men så gamla som vi är har vi ju klarat oss utan förut.

Vi ska bo i prästernas hus. Det enkla av två möjliga. Hur enkelt vet vi inte, men prästerna ska hålla osss med mat. Spännande!!

I dag får vi fruktsallad .

Kanske bäst att förse sig!

Vi har suttit under trädet hela dagen. Ingegerd har stickat babykläder och jag har förberett utbildning på sjukhuset .

Hoppas vi inte får se så många sjuka barn. Men ifall får vi försöka vara förberedda.

Här är tanterna ännu vid gott mod.

There is no hurry in Afrika

Efter den långa flygresan övernattade vi i Kisumu på ett trevligt hotel utanför staden. Vi vilade och fick lite lunch ( kenyan style) sedan sov vi middag. Kunde ändå sova som stocka hela natten. Skönt och en bra idé att övernatta i Kisumu.

För nästa dag börjar resan mot ”final destinationer” i regionen North Pokot. Efter 3 1/2 timme på växlande vägar kom vi till Kitale där vi just nu ska övernatta innan vi i morgon fortsätter 31/2 Tim till Kacheliba.

Afrika möter oss på många sätt. Vägarna ömsom fina t.o.m med stigningsfiler i uppförsbackarna. För uppåt går det— från ca 1000m över havet till 2000m. Ömsom nästan ofarbara vägar med gropar och diken och rakt igenom vägbyggen. En lastbil nästan välte  över oss. Här råder djungelns lag i trafiken. Och som vanligt— i första guppet reagerar säkerhetsbältet och klämmer åt över halsen och sedan kan jag inte röra mej förrän jag lossat bältet och satt fast mej igen.

Vi kom fram till Kitale till Rotarydoktorernas hus och hade en trevlig afton. Harry och Margareta är två trevlige erfarna doktorer och självförtroendet krympte en del. Hur ska det gå?

Vi hör att platsen vi ska till ligger långt långt borta, mycket varmt ( vi fick paraplyer att ha som skydd för solen), dåligt med vatten, fattigt, dåligt med el och internet???.  Just nu fick vi veta att vi får bo ett enklare hus. Vår koordinator Daniel kom just hit och han ska skaffa ett kylskåp, en vattenkokare och kanske en rauter . Om han får upp antennen högt kan det kanske gå. Så nu tänker jag publicera detta blogginlägg medan jag är i Kitale.

Cappuccino i Kitale och blommor i Kisumu

Håll tummarna! Just när jag in a hurry  så jag kan skicka ut den här hälsningen .

Resfeber.

Jag kom iväg till Kenya igen. Mot bättre vetande kanske men dragningskraften från ekvatorn var för stark. Hur ska det gå? Ingen vet.

När blogginlägget publiceras är jag förhoppningsvis i Nairobi  torsdag morgon. Ska vänta 3 timmar på nästa flyg, stel i rygg och trött efter nattflygningen. Har väl inte kunnat sova den här gånger heller. Finns det någon vettig stol att sitta på? När går nästa flyg hem??

Ja så tänker jag nog torsdag morgon.

Men jag kan också andas ut, dra in den varma afrikaluften i mina lungor och känna mej tacksam över äventyret som just har börjat.

Två sidor i mina tankar.. Två världar .Nu har jag tagit steget till Afrika. Och blir lite av en annan människa ( förhoppningsvis).

På vårdcentralen i förra veckan tyckte jag att en stor fet fästing var så äcklig att jag bad en sköterska ta bort den! Så kan jag inte bete mej här och vet att jag har ett mycket svårare saker här och inte fegat ur när en patient kom med en orm i en påse.

Så det ska nog gå! (Intalar jag mej ). Som lille Per i ”Pers vandring”  ......Är man ej förlägen å hittar man nog vägen.  Ja jag peppar mej själv!

Ju fler gånger jag rest till Kenya ju mer ”bra att ha-grejer” har jag hittat. Tror att allt det där på bilden och lika mycket till finns med i packningen .

Och tungt är bagaget.

Så nu är vi på gång  igen Ingegerd och jag. Om det finns internet på den nya platsen i North Pokot  vill jag fortsätta att rapportera . Vi får se.

Det blir nog lättare att hålla kontakt nu än 1999 då jag reste första gången till Kenya för Rotays Läkarbanken. Då var jag på ett litet sjukhus i Mutomo.

Där fanns bara en telefon med vev på expeditionen och en telefon i nunnornas bostad. Jag kunde få ringa hem ibland, Veva på telefonen och be en telefonist koppla vidare först  till nästa  större  stad och där kopplade en annan telefonist samtalet ”International” vidare om man hade tur.

Efter några år hade någon skänkt en satellittelefon till läkare  och tandläkarna där . Det var en hel procedur att rikta in antennen till rätt satellit och sedan ringa. Så den tekniska utvecklingen har gått snabbt framåt. Men helt enkelt är det inte ändå. Jag fick lite hjälp av Håkan att koppla ihop adapter, grendosa och olika laddare.

Men mest hoppas jag på att se mer av framsteg vad gäller levnadsförhållanden för de allra fattigaste och att sjukvården utvecklas framåt. Jag har sett mycket hända och blivit bättre sedan 1999. 

Men även om jag fasar för den ånga flygresan är den ”bättre” än 1999. Då hade jag hjärtat i halsgropen !

En kollega från 1999.

En ”låtsaspatient”  1999 och samma doktor . Ja åren går och allt blir bättre!!

.