There is no hurry in Afrika

Efter den långa flygresan övernattade vi i Kisumu på ett trevligt hotel utanför staden. Vi vilade och fick lite lunch ( kenyan style) sedan sov vi middag. Kunde ändå sova som stocka hela natten. Skönt och en bra idé att övernatta i Kisumu.

För nästa dag börjar resan mot ”final destinationer” i regionen North Pokot. Efter 3 1/2 timme på växlande vägar kom vi till Kitale där vi just nu ska övernatta innan vi i morgon fortsätter 31/2 Tim till Kacheliba.

Afrika möter oss på många sätt. Vägarna ömsom fina t.o.m med stigningsfiler i uppförsbackarna. För uppåt går det— från ca 1000m över havet till 2000m. Ömsom nästan ofarbara vägar med gropar och diken och rakt igenom vägbyggen. En lastbil nästan välte  över oss. Här råder djungelns lag i trafiken. Och som vanligt— i första guppet reagerar säkerhetsbältet och klämmer åt över halsen och sedan kan jag inte röra mej förrän jag lossat bältet och satt fast mej igen.

Vi kom fram till Kitale till Rotarydoktorernas hus och hade en trevlig afton. Harry och Margareta är två trevlige erfarna doktorer och självförtroendet krympte en del. Hur ska det gå?

Vi hör att platsen vi ska till ligger långt långt borta, mycket varmt ( vi fick paraplyer att ha som skydd för solen), dåligt med vatten, fattigt, dåligt med el och internet???.  Just nu fick vi veta att vi får bo ett enklare hus. Vår koordinator Daniel kom just hit och han ska skaffa ett kylskåp, en vattenkokare och kanske en rauter . Om han får upp antennen högt kan det kanske gå. Så nu tänker jag publicera detta blogginlägg medan jag är i Kitale.

Cappuccino i Kitale och blommor i Kisumu

Håll tummarna! Just när jag in a hurry  så jag kan skicka ut den här hälsningen .

Resfeber.

Jag kom iväg till Kenya igen. Mot bättre vetande kanske men dragningskraften från ekvatorn var för stark. Hur ska det gå? Ingen vet.

När blogginlägget publiceras är jag förhoppningsvis i Nairobi  torsdag morgon. Ska vänta 3 timmar på nästa flyg, stel i rygg och trött efter nattflygningen. Har väl inte kunnat sova den här gånger heller. Finns det någon vettig stol att sitta på? När går nästa flyg hem??

Ja så tänker jag nog torsdag morgon.

Men jag kan också andas ut, dra in den varma afrikaluften i mina lungor och känna mej tacksam över äventyret som just har börjat.

Två sidor i mina tankar.. Två världar .Nu har jag tagit steget till Afrika. Och blir lite av en annan människa ( förhoppningsvis).

På vårdcentralen i förra veckan tyckte jag att en stor fet fästing var så äcklig att jag bad en sköterska ta bort den! Så kan jag inte bete mej här och vet att jag har ett mycket svårare saker här och inte fegat ur när en patient kom med en orm i en påse.

Så det ska nog gå! (Intalar jag mej ). Som lille Per i ”Pers vandring”  ......Är man ej förlägen å hittar man nog vägen.  Ja jag peppar mej själv!

Ju fler gånger jag rest till Kenya ju mer ”bra att ha-grejer” har jag hittat. Tror att allt det där på bilden och lika mycket till finns med i packningen .

Och tungt är bagaget.

Så nu är vi på gång  igen Ingegerd och jag. Om det finns internet på den nya platsen i North Pokot  vill jag fortsätta att rapportera . Vi får se.

Det blir nog lättare att hålla kontakt nu än 1999 då jag reste första gången till Kenya för Rotays Läkarbanken. Då var jag på ett litet sjukhus i Mutomo.

Där fanns bara en telefon med vev på expeditionen och en telefon i nunnornas bostad. Jag kunde få ringa hem ibland, Veva på telefonen och be en telefonist koppla vidare först  till nästa  större  stad och där kopplade en annan telefonist samtalet ”International” vidare om man hade tur.

Efter några år hade någon skänkt en satellittelefon till läkare  och tandläkarna där . Det var en hel procedur att rikta in antennen till rätt satellit och sedan ringa. Så den tekniska utvecklingen har gått snabbt framåt. Men helt enkelt är det inte ändå. Jag fick lite hjälp av Håkan att koppla ihop adapter, grendosa och olika laddare.

Men mest hoppas jag på att se mer av framsteg vad gäller levnadsförhållanden för de allra fattigaste och att sjukvården utvecklas framåt. Jag har sett mycket hända och blivit bättre sedan 1999. 

Men även om jag fasar för den ånga flygresan är den ”bättre” än 1999. Då hade jag hjärtat i halsgropen !

En kollega från 1999.

En ”låtsaspatient”  1999 och samma doktor . Ja åren går och allt blir bättre!!

.