Vatten vatten vatten !

 Det är intensiva dagar här. Jag kan inte  redovisa alla äventyr. Så håll till goda med ett urval.

I förrgår åkte vi 3,5 mil på den sämsta väg jag sett i Kenya. Vi hade en skaplig bil men vi skakade rejält hela vägen. Jag tror att det finns ett starkt samband mellan skicket på vägen och grad av fattigdom.

Vi kom till en skola där man samlat ca 100 unga mödrar. Mutomoprojektet arbetar med att försöka få flickorna tillbaka till skolan så att de får en utbildning. Tjejerna är 12-17-18år.

Vi satt där då tjejerna började skrika lite. De såg en orm uppe vid taket precis bakom oss  som satt på podiet. Jo en orm!! Jag sprang ut. Mary som är sjuksköterska sprang också ut. Vi hade väl sett tillräckligt av vad ormbett kan orsaka tror jag. Men några killar verkade förberedda på att det finns orm så dom tog en slangbella och sköt sten mot ormen. Han ramlade ner och så slogs han ihjäl med käppar. Det var en svart mamba!

När vi åkte hit från Nairobi åkte vi över en flod där det stod beväpnade poliser. Chauffören sa att en man som fiskade hade blivit ihjälbiten av en flodhäst dagen före och nu skulle besten skjutas!

Annars är det lugnt och fint här. Men ALLA som vi möter säger ”huvudproblemet är bristen på vatten”.Det leder till förtorkade skördar, fattigdom och svält. Majsfälten var förtorkade. Även träden hade tappat bladen. Folk fick gå långa vägar till borrhål och köpa vatten. Mutomoprojektet har sponsrat en stor mängd borrhål och vattentankar för att samla regnvatten. Nu är det länge sedan det regnade. Nästa ordinarie regn väntas i slutet av mars?

Vi har sett många skolor som sponsras av projektet och enskilda personer. Särskilt skolor för barn med handikapp och eller döva barn.  De flesta skolbarn i Kenya blir inackorderade på skolan. Från 6 års ålder och stannar i 3 månader!

Ny sovsal.  Betydligt bättre än sådana jag sett tidigare.

Allt är relativt. Kanske inte en  drömtillvaro för våra barn. Den här sovsalen är lyxig. Ofta är det våningssängar.

Tiden här går fort. Vi träffar så många lärare, rektorer och medarbetare i Mutomoprojektet. 

Sista dagen var vi vid en skola för funktionshindrade. Bygg och renoverad av projektet. Ca 100 barn inackorderade. Endast några få  personer  tar hand om barnen och en kvinna sover över i ett angränsande rum. Men troligen bättre gör barnen än att bli undangömda i hemmet.

Den skolan har fått ett borrhål för det kommer mycket vatten. Man pumpar upp med hjälp av solceller och säljer. Så kan man använda vattnet gör att vattna växter. 

Då kan man ge barnen grönsaker och även sälja.

Även om bilden är lite suddig syns frodig grönska. Kolla solrosen! 

Vi besökte en fadderfamilj. Den familjen jobbade hårt och hade fått en bättre levnadsstandard. Mannen skötte sin åker, ett växthus,  hade en manuell stenkross ( en anställd satt och knackade större stenar till små som man sålde till väg och husbyggare). Han hade också en åsna som två gånger om dagen körde en tur för att hämta vatten. Hustrun sålde torkade  småfisk varje  lördag på torget.Familjen har 6 barn från tonår till en 5-åring. 

Mannen blev jätteglad för en ny skottkärra.

”Make Mutomo green again.”  En av målsättningarna för projektet.

En vecka har gått fort. Jag har fått många nya intryck. Mött tidigare arbetskamrater ( några få). Har  sett sjukhuset och verksamheten där. Sett att Mutomoprojektet verkar på många olika projekt, ledda av kreativa driftiga entrepenörer i Sverige. Nu vill man få en varaktig verksamhet utifrån inkomstgenererande företag.  Projekten planerades i minsta detalj med full transparens av ekonomin. Jag kan bara imponeras och önskar att många vill stödja.

http://www.swedenmutomo.com/

Det har inte varit så lätt att blogga. Tiden räckte inte till och inte nätet heller. Kan hända att det också var lite handhavandeproblem. 

Jag har just kommit hem. Har bytt kläder och ställt resväskan på balkongen— hoppas kunna frysa ihjäl eventuella kackerlackor och smittämnen. 

Vad ska jag hitta på nu? Får fundera tills i morgon i alla.

Lyssna gärna en stund på sång om Kenya. Jag är så tacksam för alla mina (våra)  besök i Kenya. Sista gången ? Vem vet? Inshahllah. Om Gud vill och vi får leva brukade man säga i Småland. Tack för alla som velat följa bloggen. 🫶🏾

En doft från Afrika

 Den 17/1 vaknade av en lätt bris genom fönstret.  Jag kände genast igen doften av Afrika. Den går inte att förklara men den finns.

Resan hit gick smidigt utan några problem. Det var lättare att ta sej hit än att ta sej til Paris! 

Efter frukost blev jag hämtad för vidare transport till Mutomo. Vägen asfalterad och bred.Vi kom från utkanten av Nairobi. Livlig trafik.och en del stora företag utmed vägen. Efter några timmar var vi ute på landsbygden som jag känner igen från tidigare. Håll undan för kor getter och åsnekärror på vägen! ,

Se upp för ”Bump”! Men chauffören kände till varenda gupp så jag  fastnade  inte i säkerhetsbältet någon gång.

Efter att ha passerat och fått lunch i  Kitui fortsatte  vi sista biten tillMutomo.  Vägen hit är nu fin. Byggd av kineserna som bygger många vägar i Kenya.

Stads bild

Många människor gick vid vägkanterna både unga och gamla. Här verkar stegräknare vara onödigt. De flesta går  nog  snarare för långt. 

När asfaltsvägen tog slut var vi framme i Mutomo. Ju närmare vi kom desto mindre bilar men desto fler åsnor som bar vattendunkar.  Getter, åsnor och kossor trängdes med bilar och motorcyklar. Gatubilden kände jag igen men sorgligt att åsnorna fortfarande får slita. Kanske tycker dom att det är lättare att gå på asfalt?

Vår utflykt på eftermiddagen gick till en skola sponsrad av Mutomoprojektet. Barnen  har lov denna vecka men vi träffade  rektorn och någon samordnare. Visades runt till nybyggda och gamla skolsalar. Ja vad ska man säga?  Det  går inte att jämföra med hur vi har det i Sverige. Men man är tacksam för hjälpen man fått från Mutomoprojektet.

Vi fick en gåva när vi skiljdes åt . En levande tupp. Tackade och tog  emot och tuppen fick åka med i bagaget .

I onsdags besökte jag sjukhuset.Kom till personalmötet på morgonen. Dr Amollo ( chefen började sin tjänst här när jag  var här   2001) höll en lång information till staben.

Han presenterade målsättningar för 2023. Jag missade nog en del för jag  hade svårt att förstå afrikaengelskan.  

I alla fall förmanades medarbetarna att inte skriva  ut antibiotika i onödan . Och att tänka till och tänka utanför boxen.

Jag hängde på den svenska barnläkaren och St -läkaren som hade han om barnronden. Det var inte fullbelagt . Just nu förekommer inte så mycket Malaria. Det beror nog på torkan eller kanske att man nått ut med information om myggnät? På barnavdelningen såg jag flicka som fått bett av Cobra i ansiktet, ett undernärt barn, en liten pojke med obotlig missbildning av levern. Som ” vanligt”. Jag la mej i lite men tror inte att man tog illa upp.

Sedan följde jag clinikal offficers på mottagningen. Även här sjukdomar som jag kände igen. En pojke med ormbett— oklart vilken orm. Han fick ormserum. Flera personer kom för påfyllnad av bromsmedicin för HIV. Det var bra att se att det tycks fungera och chefsnunnan sa att frekvensen av HIV sjunkit.

Kände att bara jag fick kaffe eller lunch skulle jag kunna stämpla in! 

Virrade runt och letade efter Gunilla barnmorska, narkossköterska, Mutomovän som jag träffade på  morgonen. Hade tänkt ringa henne innan jag åkte för lite information.  Så var hon redan här!!

Jag frågade efter henne på minst 3 ställen .

 Ingen  visste var hon var och ingen kunde ringa efter henne. Kände igen frustrationen …. Lite svårt att få ngt gjort trots att det fanns jättemånga  personal som stod och väntade på något. 

På eftermiddagen åkte vi ut till Mutomoprojektets kontor. Imponerande hur man bygger för framtiden. Siktar på att projekten ska bli inkomstgenererande så att donationer från Sverige inte kommer att behövas för ”välgörenhet ” som fadderbarn  bidrag till skolavgifter, bygge av skolor , vattenprojekt mm. Kolla igen deras hemsida. Jag är så imponerad av projektet. Lyckades nog länka till deras hemsida i förra bloggen men nu vill det sej inte.

Vad händelse tuppen? Han överlevde transporten  till bagaget och när vi kom till kontoret gick han där under ett träd. 

Mer om djurlivet kommer i nästa blogg. Bara en cliffhanger nu.

Fågel Fenix

Flyger fågel Fenix? 

Nu är det länge sedan jag var i Kenya och jobbade. Senast var jag där 2018 och trodde då att jag vait i Kenya för sista gången. Jag blev ganska sjuk efter Kenyavistelsen ----ovanig tropisk sjukdom men nu är jag ok. Från den i alla fall.

Jag har länge velat återvända till det sjukhus i Mutomo där jag först jobbade 1999 och sedan ngr fler gånger. Där lärde jag mej en del om att arbeta med tropiska sjukdomar med begränsade resurser. Sedan  fortsatte jag  som sk jeepdoktor för Rotary doktors.  

Den här gången ska vi åka bil från Nairoby till Mutomo.  Det blir annorlunda för när jag var där 1999-2001 var vägarna dåliga ,så dåliga att vi de flesta gångerna fick flyga med det här lilla planet.  Det var en spännande upplevelse och jag får fortfarande en hisnande känsla i kroppen när jag minns tillbaka.

Det är jag som står under vingen och tandläkare Sten Kvarfordh samt piloten.  Invägning!

Nu ska jag åka till Kenya en vecka på studiebesök. Jag reser med en liten grupp som är intresserade av bistånd. Tandläkare Sten har fortsatt att leda ett biståndsprojekt i Mutomo. Man har flera projekt som vatten. odling, sportaktiviteter för barn, hjälp till  unga mödrar osv. Läs gärna mer om Mutomoprojektet www.swedenmutomo.com  

Första gången jag landat i Mutomo och ringde hem via satellittelefonen sa jag ”Nu har jag kommit hem”. Det låg någon sanning i det, för jag känner mej alltid hemma men främmande i Kenya.

Mycket har säkert förändrats sedan 1999 det förstår jag. Teknisk utveckling som mobiltelefoner, fler bilar, en massa motorcyklar osv. Även medicinsk utveckling som bättre medicin mot malaria och tillgång till testning och medicin mot HIV.  Jag hoppas slippa se minst hälften av vårdplatserna upptagna av unga AIDS-sjuka

Det var tufft att möta så  många unga sjuka patienter.Det var innan HIV-mediciner fanns och  många unga patienter dog på sjukhuset eller skrevs ut till hemmet för vård de sista dagarna i livet,

Undrar hur staden har förändrats. Nu ska vi bo på ett hotell. Det fanns inget hotell för 20 år sedan. Vägen lär vara byggd så det är lättare att ta sig landvägen till Mutomo. 

Det hände att flygplanet inte kunde komma och landa för airstrippen var  sönder på grund av regn. Så några gånger åkte jag bak i   ”ambulansen ” , lång obekväm resa. Men lite spännande när chauffören körde rakt ut i floden. Han visste hur djup floden var. Nu förväntar jag mej inte några sådana äventyr,

 Många gånger kändes det som om jag var med i en film som ”Mitt Afrika”.

  Måste man fortfarande  hämta vatten i en vattensamling?

Är barnen fortfarande undernärda? Har det regnat? Växer majsen  och bönorna?

Har man fortfarande en generator på sjukhuset som stängs av kl 22? Har sjukhuset el på natten eller är det  fotogenlampor och  små koleldar i korridoren som gäller? Jag minns hur vi satte dropp i skenet av fotogenlampa och än värre syrgas med fotogenlampan intill.

Så jag ser fram emot resan med förväntan och nyfikenhet. Har lite resfeber trots att jag ju rest till Kenya så många gånger.

Många gånger var Bosse min man med till Kenya. Han trivdes. Ofta var han min trygghet och chaufför på Jeeplinjerna. Han var med till Mutomo ett par gånger.

  Jag saknar honom. 

Det har varit tufft sedan han gick bort. Jag trodde jag var stark, förberedd, lugn osv. Möte en massa problem som fick mej att nästan tappa fotfästet. Till slut sökte jag doktor  för jag kände mej nere. Men den kloke doktorn sa att jag inte var sjuk—— ”bara” en normal reaktion på påfrestningar.  Ingen ”kvick fix” alltså. 

Så här är jag.  Som fågel Fenix och hoppas att vingarna ska bära.  Lätt bagage underlättar. Offerkoftan blir för varm i Kenya där människorna ju har helt andra och svårare problematik att hantera.

Den 17/1 är jag redan i Nairoby.  Exakt 3 år sedan Bosse gick bort. Det känns som i går.

Tror att Bosse skulle ha hejat på mej och önskat mej Lycka till!