Wake up call!

Äntligen framme i Homabay.
Jag vet inte vad som var värst---- att stå på perrongen ½ timme i snöslask i Lund och vänta på nästa tåg, eller att sitta en hel dag på flygplatsen i Nairobi och vänta på nästa och nästa flyg.
Vi möttes av vår koordinator Henry i Nairobi. Vi brukar få våra Kenyanska legitimationer där, men nu hade de inte blivit klara p.g.a. valet. Följdfrågan “ Vad har medicinska myndigheter har med valet att göra?” fick vi behålla för oss själva.
Jag träffade min kollega C på planet från Köpenhamn. Det tycks som om vi kommer att få det roligt ihop!
Efter en natts vila var det dags att ta upp stafettpinnen och börja jobba. Ingen risk att man försover sej, hur trött man än är. Det finns en tupp på gården, som tagit på sig uppgiften att agera väckarklocka. Han tycker dock att man ska upp vid 4-tiden!

Vid kl 8 kom chauffören. Vi lastade jeepen och “som vanligt” en tur till lokalt apotek och en liten affär för att köpa laddningstid till telefonen. Vägen ut till kliniken hade blivit mycket förbättrad med slät fin asfalt och chauffören var lite stolt över det. Men kliniken eller vad man ska kalla det såg sämre ut än tidigare. En del av jordväggarna höll på att rasa. Det blev varmt under plåttaket-- drygt 32 grader. Vi hade inte så många patienter bara 11 st. Men en lång rad av barn från samma familj kom utöver dessa på återbesök. Min föregångare och teamet hade börjat behandla “jiggers”. Det är sandloppor som kryper in under skinnet på fötterna.. det blir blåsor och ont och svårt att gå. Behandlingen är inte heller smärtfri men barnen var tåliga.

Malariasäsongen hat börjat och vi behandlade flera barn med malaria. En liten tös var ganska tagen.
Jag fick också en form av mentalt uppvaknande. Blev genast inkastad i verkligheten,här då en ung kvinna hjälptes in till kliniken. Hon orkade inte stå själv. Hon var mycket svag.  Drabbad av AIDS och var under behandling men inte haft ekonomi att följa ordinationerna helt. Man behöver ha en bra kost för att tillgodogöra sig behandlingen. Hon hade nu svår blodbrist. Vi kan inte mäta blodvärdet men när jag tittade på patientens undre ögonlock var de alldeles vita.
Hon följdes till mottagningen av sin medhustru som också var under behandling för AIDS. Deras make hade “försvunnit”. Han hade enligt sedvänja ärvt broderns hustru när brodern avlidit och rymt iväg med henne. Det är så eländigt! I området här är ca 40% HIV-positiva.
Vi hjälpte kvinnan med pengar till transport till sjukhuset för blodtransfusion. Men inte säkert att hon klarar upp det.
Lördag och söndag vilar vi ut. Vi två kollegor tycker det är fantastiskt att åter vara i Afrika. Det går inte riktigt att förklara men det är något verkligen speciellt. Och att dessutom i någon liten mån göra nytta !! No regrets so far!