Vatten vatten vatten !

 Det är intensiva dagar här. Jag kan inte  redovisa alla äventyr. Så håll till goda med ett urval.

I förrgår åkte vi 3,5 mil på den sämsta väg jag sett i Kenya. Vi hade en skaplig bil men vi skakade rejält hela vägen. Jag tror att det finns ett starkt samband mellan skicket på vägen och grad av fattigdom.

Vi kom till en skola där man samlat ca 100 unga mödrar. Mutomoprojektet arbetar med att försöka få flickorna tillbaka till skolan så att de får en utbildning. Tjejerna är 12-17-18år.

Vi satt där då tjejerna började skrika lite. De såg en orm uppe vid taket precis bakom oss  som satt på podiet. Jo en orm!! Jag sprang ut. Mary som är sjuksköterska sprang också ut. Vi hade väl sett tillräckligt av vad ormbett kan orsaka tror jag. Men några killar verkade förberedda på att det finns orm så dom tog en slangbella och sköt sten mot ormen. Han ramlade ner och så slogs han ihjäl med käppar. Det var en svart mamba!

När vi åkte hit från Nairobi åkte vi över en flod där det stod beväpnade poliser. Chauffören sa att en man som fiskade hade blivit ihjälbiten av en flodhäst dagen före och nu skulle besten skjutas!

Annars är det lugnt och fint här. Men ALLA som vi möter säger ”huvudproblemet är bristen på vatten”.Det leder till förtorkade skördar, fattigdom och svält. Majsfälten var förtorkade. Även träden hade tappat bladen. Folk fick gå långa vägar till borrhål och köpa vatten. Mutomoprojektet har sponsrat en stor mängd borrhål och vattentankar för att samla regnvatten. Nu är det länge sedan det regnade. Nästa ordinarie regn väntas i slutet av mars?

Vi har sett många skolor som sponsras av projektet och enskilda personer. Särskilt skolor för barn med handikapp och eller döva barn.  De flesta skolbarn i Kenya blir inackorderade på skolan. Från 6 års ålder och stannar i 3 månader!

Ny sovsal.  Betydligt bättre än sådana jag sett tidigare.

Allt är relativt. Kanske inte en  drömtillvaro för våra barn. Den här sovsalen är lyxig. Ofta är det våningssängar.

Tiden här går fort. Vi träffar så många lärare, rektorer och medarbetare i Mutomoprojektet. 

Sista dagen var vi vid en skola för funktionshindrade. Bygg och renoverad av projektet. Ca 100 barn inackorderade. Endast några få  personer  tar hand om barnen och en kvinna sover över i ett angränsande rum. Men troligen bättre gör barnen än att bli undangömda i hemmet.

Den skolan har fått ett borrhål för det kommer mycket vatten. Man pumpar upp med hjälp av solceller och säljer. Så kan man använda vattnet gör att vattna växter. 

Då kan man ge barnen grönsaker och även sälja.

Även om bilden är lite suddig syns frodig grönska. Kolla solrosen! 

Vi besökte en fadderfamilj. Den familjen jobbade hårt och hade fått en bättre levnadsstandard. Mannen skötte sin åker, ett växthus,  hade en manuell stenkross ( en anställd satt och knackade större stenar till små som man sålde till väg och husbyggare). Han hade också en åsna som två gånger om dagen körde en tur för att hämta vatten. Hustrun sålde torkade  småfisk varje  lördag på torget.Familjen har 6 barn från tonår till en 5-åring. 

Mannen blev jätteglad för en ny skottkärra.

”Make Mutomo green again.”  En av målsättningarna för projektet.

En vecka har gått fort. Jag har fått många nya intryck. Mött tidigare arbetskamrater ( några få). Har  sett sjukhuset och verksamheten där. Sett att Mutomoprojektet verkar på många olika projekt, ledda av kreativa driftiga entrepenörer i Sverige. Nu vill man få en varaktig verksamhet utifrån inkomstgenererande företag.  Projekten planerades i minsta detalj med full transparens av ekonomin. Jag kan bara imponeras och önskar att många vill stödja.

http://www.swedenmutomo.com/

Det har inte varit så lätt att blogga. Tiden räckte inte till och inte nätet heller. Kan hända att det också var lite handhavandeproblem. 

Jag har just kommit hem. Har bytt kläder och ställt resväskan på balkongen— hoppas kunna frysa ihjäl eventuella kackerlackor och smittämnen. 

Vad ska jag hitta på nu? Får fundera tills i morgon i alla.

Lyssna gärna en stund på sång om Kenya. Jag är så tacksam för alla mina (våra)  besök i Kenya. Sista gången ? Vem vet? Inshahllah. Om Gud vill och vi får leva brukade man säga i Småland. Tack för alla som velat följa bloggen. 🫶🏾

En doft från Afrika

 Den 17/1 vaknade av en lätt bris genom fönstret.  Jag kände genast igen doften av Afrika. Den går inte att förklara men den finns.

Resan hit gick smidigt utan några problem. Det var lättare att ta sej hit än att ta sej til Paris! 

Efter frukost blev jag hämtad för vidare transport till Mutomo. Vägen asfalterad och bred.Vi kom från utkanten av Nairobi. Livlig trafik.och en del stora företag utmed vägen. Efter några timmar var vi ute på landsbygden som jag känner igen från tidigare. Håll undan för kor getter och åsnekärror på vägen! ,

Se upp för ”Bump”! Men chauffören kände till varenda gupp så jag  fastnade  inte i säkerhetsbältet någon gång.

Efter att ha passerat och fått lunch i  Kitui fortsatte  vi sista biten tillMutomo.  Vägen hit är nu fin. Byggd av kineserna som bygger många vägar i Kenya.

Stads bild

Många människor gick vid vägkanterna både unga och gamla. Här verkar stegräknare vara onödigt. De flesta går  nog  snarare för långt. 

När asfaltsvägen tog slut var vi framme i Mutomo. Ju närmare vi kom desto mindre bilar men desto fler åsnor som bar vattendunkar.  Getter, åsnor och kossor trängdes med bilar och motorcyklar. Gatubilden kände jag igen men sorgligt att åsnorna fortfarande får slita. Kanske tycker dom att det är lättare att gå på asfalt?

Vår utflykt på eftermiddagen gick till en skola sponsrad av Mutomoprojektet. Barnen  har lov denna vecka men vi träffade  rektorn och någon samordnare. Visades runt till nybyggda och gamla skolsalar. Ja vad ska man säga?  Det  går inte att jämföra med hur vi har det i Sverige. Men man är tacksam för hjälpen man fått från Mutomoprojektet.

Vi fick en gåva när vi skiljdes åt . En levande tupp. Tackade och tog  emot och tuppen fick åka med i bagaget .

I onsdags besökte jag sjukhuset.Kom till personalmötet på morgonen. Dr Amollo ( chefen började sin tjänst här när jag  var här   2001) höll en lång information till staben.

Han presenterade målsättningar för 2023. Jag missade nog en del för jag  hade svårt att förstå afrikaengelskan.  

I alla fall förmanades medarbetarna att inte skriva  ut antibiotika i onödan . Och att tänka till och tänka utanför boxen.

Jag hängde på den svenska barnläkaren och St -läkaren som hade han om barnronden. Det var inte fullbelagt . Just nu förekommer inte så mycket Malaria. Det beror nog på torkan eller kanske att man nått ut med information om myggnät? På barnavdelningen såg jag flicka som fått bett av Cobra i ansiktet, ett undernärt barn, en liten pojke med obotlig missbildning av levern. Som ” vanligt”. Jag la mej i lite men tror inte att man tog illa upp.

Sedan följde jag clinikal offficers på mottagningen. Även här sjukdomar som jag kände igen. En pojke med ormbett— oklart vilken orm. Han fick ormserum. Flera personer kom för påfyllnad av bromsmedicin för HIV. Det var bra att se att det tycks fungera och chefsnunnan sa att frekvensen av HIV sjunkit.

Kände att bara jag fick kaffe eller lunch skulle jag kunna stämpla in! 

Virrade runt och letade efter Gunilla barnmorska, narkossköterska, Mutomovän som jag träffade på  morgonen. Hade tänkt ringa henne innan jag åkte för lite information.  Så var hon redan här!!

Jag frågade efter henne på minst 3 ställen .

 Ingen  visste var hon var och ingen kunde ringa efter henne. Kände igen frustrationen …. Lite svårt att få ngt gjort trots att det fanns jättemånga  personal som stod och väntade på något. 

På eftermiddagen åkte vi ut till Mutomoprojektets kontor. Imponerande hur man bygger för framtiden. Siktar på att projekten ska bli inkomstgenererande så att donationer från Sverige inte kommer att behövas för ”välgörenhet ” som fadderbarn  bidrag till skolavgifter, bygge av skolor , vattenprojekt mm. Kolla igen deras hemsida. Jag är så imponerad av projektet. Lyckades nog länka till deras hemsida i förra bloggen men nu vill det sej inte.

Vad händelse tuppen? Han överlevde transporten  till bagaget och när vi kom till kontoret gick han där under ett träd. 

Mer om djurlivet kommer i nästa blogg. Bara en cliffhanger nu.

Fågel Fenix

Flyger fågel Fenix? 

Nu är det länge sedan jag var i Kenya och jobbade. Senast var jag där 2018 och trodde då att jag vait i Kenya för sista gången. Jag blev ganska sjuk efter Kenyavistelsen ----ovanig tropisk sjukdom men nu är jag ok. Från den i alla fall.

Jag har länge velat återvända till det sjukhus i Mutomo där jag först jobbade 1999 och sedan ngr fler gånger. Där lärde jag mej en del om att arbeta med tropiska sjukdomar med begränsade resurser. Sedan  fortsatte jag  som sk jeepdoktor för Rotary doktors.  

Den här gången ska vi åka bil från Nairoby till Mutomo.  Det blir annorlunda för när jag var där 1999-2001 var vägarna dåliga ,så dåliga att vi de flesta gångerna fick flyga med det här lilla planet.  Det var en spännande upplevelse och jag får fortfarande en hisnande känsla i kroppen när jag minns tillbaka.

Det är jag som står under vingen och tandläkare Sten Kvarfordh samt piloten.  Invägning!

Nu ska jag åka till Kenya en vecka på studiebesök. Jag reser med en liten grupp som är intresserade av bistånd. Tandläkare Sten har fortsatt att leda ett biståndsprojekt i Mutomo. Man har flera projekt som vatten. odling, sportaktiviteter för barn, hjälp till  unga mödrar osv. Läs gärna mer om Mutomoprojektet www.swedenmutomo.com  

Första gången jag landat i Mutomo och ringde hem via satellittelefonen sa jag ”Nu har jag kommit hem”. Det låg någon sanning i det, för jag känner mej alltid hemma men främmande i Kenya.

Mycket har säkert förändrats sedan 1999 det förstår jag. Teknisk utveckling som mobiltelefoner, fler bilar, en massa motorcyklar osv. Även medicinsk utveckling som bättre medicin mot malaria och tillgång till testning och medicin mot HIV.  Jag hoppas slippa se minst hälften av vårdplatserna upptagna av unga AIDS-sjuka

Det var tufft att möta så  många unga sjuka patienter.Det var innan HIV-mediciner fanns och  många unga patienter dog på sjukhuset eller skrevs ut till hemmet för vård de sista dagarna i livet,

Undrar hur staden har förändrats. Nu ska vi bo på ett hotell. Det fanns inget hotell för 20 år sedan. Vägen lär vara byggd så det är lättare att ta sig landvägen till Mutomo. 

Det hände att flygplanet inte kunde komma och landa för airstrippen var  sönder på grund av regn. Så några gånger åkte jag bak i   ”ambulansen ” , lång obekväm resa. Men lite spännande när chauffören körde rakt ut i floden. Han visste hur djup floden var. Nu förväntar jag mej inte några sådana äventyr,

 Många gånger kändes det som om jag var med i en film som ”Mitt Afrika”.

  Måste man fortfarande  hämta vatten i en vattensamling?

Är barnen fortfarande undernärda? Har det regnat? Växer majsen  och bönorna?

Har man fortfarande en generator på sjukhuset som stängs av kl 22? Har sjukhuset el på natten eller är det  fotogenlampor och  små koleldar i korridoren som gäller? Jag minns hur vi satte dropp i skenet av fotogenlampa och än värre syrgas med fotogenlampan intill.

Så jag ser fram emot resan med förväntan och nyfikenhet. Har lite resfeber trots att jag ju rest till Kenya så många gånger.

Många gånger var Bosse min man med till Kenya. Han trivdes. Ofta var han min trygghet och chaufför på Jeeplinjerna. Han var med till Mutomo ett par gånger.

  Jag saknar honom. 

Det har varit tufft sedan han gick bort. Jag trodde jag var stark, förberedd, lugn osv. Möte en massa problem som fick mej att nästan tappa fotfästet. Till slut sökte jag doktor  för jag kände mej nere. Men den kloke doktorn sa att jag inte var sjuk—— ”bara” en normal reaktion på påfrestningar.  Ingen ”kvick fix” alltså. 

Så här är jag.  Som fågel Fenix och hoppas att vingarna ska bära.  Lätt bagage underlättar. Offerkoftan blir för varm i Kenya där människorna ju har helt andra och svårare problematik att hantera.

Den 17/1 är jag redan i Nairoby.  Exakt 3 år sedan Bosse gick bort. Det känns som i går.

Tror att Bosse skulle ha hejat på mej och önskat mej Lycka till!

Farväl Kenya

Nu har vi börjar vår långa resa hem. Vi har tagit farväl av våra arbetskamrater. Sorgligt att skiljas åt men vilken förmån att ha mött så många underbara människor- medarbetare och patienter.

Vi har blivit så välkomnade och känner uppskattade på sjukhuset och ute i byarna.

Ingegerd träffade denna kvinna ute i en by. De samtalade utan att kunna varandras språk. En varm kontakt människa till människa . 

Lite tolkhjälp  behövdes dock. Hon sa att Ingegerd var den enda vita( muzungo) hon träffat sedan kolonialtiden .

Hur ska jag summera. Det här är nog min sista resa för Rotarys läkarbank ( ja jag har sagt det förut och ändrat nej!). Men det här uppdraget har varit det svåraste på många sätt. Jag är glad att jag ändå skaffat mej lite erfarenhet från alla tidigare uppdrag. ( ca15 ggr). Ändå frågar jag mej . Har vi gjort någon skillnad?

Ja jag vill tro det. Vi har hjälpt till med vaccineringar mödravård och sjukvård på avlägsna isolerade platser.  Men det är lång väg kvar tills alla får del av basal sjukvård. 

En dag ute i en by kom en ung mamma med sin 1-månaders bebis. Mamman och pappan tonåringar.  Bebisflicksn  hade en utväxt på ryggen. Vi såg ju genast att det var ett ryggmärgsbråck men kliniska officern hade nog ingen kunskap pm denna missbildning. 

Vi informerade föräldrarna att missbildning  inte är helt ovanlig och att det inte är någons fel. Det framkom att man varit på närmaste större sjukhus och fått råd satt söka på ”regionsjukhuset ” i Eldoret. Men de kom till oss.

Kanske hoppades man att de ”vita” doktorerna hade någon bot. Man hade inte råd med resan till Eldoret

 och än mindre med kostnad för operation. 

Vi skramlade ihop de pengar vi hade ned oss. Det skulle räcka till resan. Pappan trodde att hans pappa ev kunde sälja en ko eller två för att täcka kostnaderna. Så hjälper nog grannarna till.  vår Selina har telefonkontakt med paret och nu är operation ( insättning av en slang för att avleda den ökade vätskan i hjärnans hålrum). Operation planerad till22/11. Trots operation kommer flickan att vara förlamad i benen.

Hur ska det gå för henne? Överlever hon tills operationen? Hade det varit mer humant att säga att inget finns att göra? En ko mot ett människoliv? Men vi måste värna de små och svaga så långt vi kan. Om inget annat så signalerar vi all varje liv är värdefullt.

Ja så ser vi också att mödravård är viktigt. Om mammorna kommer till mödravård tidigt i graviditeten får de folsyra i tabletter. Folsyra minskar risk för ryggmärgsbråck. Men hur minska antalet tonårsgraviditeter?

Jag tror fortfarande att Rotarys läkarbank behövs. Önskar att jag kommit till Kacheliba för 20 år sedan. Men arbetet fortsätter ! Det ska och blir bättre!

Nu sitter Ingegerd och jag på en”lyxig” retreat utanför Kisumu. Planet med våra efterträdare har landat och snart möts vi för överrapportering. 

Vi åker hem. Trötta men tacksamma att vi klarat ut vår uppgift.

Till slut!

Tack för att ni läst bloggen och följt med i våra förehavanden.

Jag lämnar Kenya men mitt hjärta är här.

Lyssna på sången om Kenya—- någon vers i alls fall.

https://youtu.be/fBmu0BPYfkI

Ännu längre ut i öknen

Förra veckan följde jag med teamet ut till avlägsna små hälsocentraler. Hälsocentralerna är lite olika stora. Några har  sängplatser för vård över natten och förlossningar.  Oftast finns en sjuksköterska eller klinikal  officer som sköter verksamheten. 

Vi har valt att jag jobbar på sjukhusett och Ingegerd åker ut till hälsocentralerna. Men två dagar följde jag med teamet ut på landet. Då stannade jag på hälsocentralen och Ingegerd följde med teamet ännu längre ut på landet (halvöknen) för att vaccinera barn, mödravård och undervisa om hälsovård.

På hälsocentralen arbetade jag sida vid sida med klinikal officer , som på sjukhuset men inte så många patienter och en lugnare miljö.

På väge ut finns det kameler. Vår chaufför gillar kamelmjölk och om tillfälle finns köper han en liter. Vi smakade men tycker den är för tjock, smakar som flytande keso. Nåja det finns mycket annat vi inte heller gillar när det gäller mat.

Terrängen är torr och klassificeras som halvöken. Jorderosionen går hårt åt marken. Otaliga getter och kossor betar av varenda grön ört. Här undrar jag verkligen hur någon kan bo.

Väl framme vid den lilla hälsocentralen stannade jag kvar och arbetande tillsamman med en klinikal officer. Det löpte på bra och jag kunde undervisa om en del fall.

Ingegerd åkte med resten av teamet ännu längre ut i ”vildmarken” och hade barnavårdscentral, mödravårdscentral. 

Vår utmärkta teamledare Selina gick fram till några

 män som satt på avstånd under ett träd. Hon tog till orda och uppmanade dem att se till att barnen och mammorna kom till utpostcentralen för kontroll och vaccinering. 

Bra gjort Selina!!

Den här killen ser välnärd och piggt men han behöver ju vaccineras! Det vet han inte än men nog undrar han vad som står på?

Ja kvinnor och barn har det tufft här.

Månggifte är det vanliga. Barn är bra att ha för att få hjälp i vardagen. En hel del pojkar och flickor går inte i skolan utan är hemma och hjälper till att valla getter och kor, samla ved, bära vatten m.m. Familjeplanering? Varför då? Barnen behövs ju. Och ju fler desto bättre. Och flickorna är värdefulla. Brudpriset ger tillskott i kassan med flera kor och getter. Flickan har inget att säga till om. Och när frun blir gammal och inte producerar fler barn kan hon bli övergiven / frånskild av mannen. Vem ska då försörja henne? 

 En kvinna blev inlagd i veckan för hon hade fått i sej insektsbekämpningsmedel. Var det självmordsförsök frågade jag. Ja hennes make ville överge henne. Hon var 68 år. 

En släkting till en av personalen jag arbetar med berättade att en farfar hade 12 fruar. När de blev för gamla blev de bortstötta och den äldre kvinnan bodde nu hos ett barnbarn. Men en ung kvinna jag arbetade med sa att det visst inte var att ”köpa” en kvinna, brudpriset  var för att visa uppskattning till flickans föräldrar. Så det räcker inte med ett vänligt ”Asanta sana” (tack).

Just nu går min hjärna på högvarv. Jag är förkyld med lite feber om jag nu ska skylla på det men det är så mycket som jag skulle vilja ändra på.

Kanske bäst att jag lugnar ner mej innan jag gör en slutsummering. Nu har vi bara 2 arbetsdagar kvar.

PS. Vet inte varför några meningar blev med tjock stil. Det får lägga sej till högen av allt annat jag inte förstår. Hakuna Matata!

Weekend i Kacheliba.

Vi stannade kvar i vår lilla stad Kacheliba över helgen. Vi var trötta. Vårt team skulle till närmaste något större stad Kapenguria och köpa några saker, Vi följde inte med. Vägen är dålig och vi behövde vila. Vi bad teamet köpa mer kaffe, det finns inte att köpa här.

Den här helgen har vi avstått från att äta hos prästerna. Vi var sugna på lite annan mat.

Vi kokade kikärter på vår gaslåga och hade hittat en krydddblandning. Grytan blev god men magarna protesterade lite. Det var värt det i alla fall!

Kina bygger en ny väg. Snart slipper vi den farliga och guppiga vägen till Kapenguria. Vägen slingrar sej utefter bergsryggar och det är flera hundra meter ner till dalen. Det gäller att hålla sej på den smala vägen.

En flod rinner igenom samhället. Folk badar och tvättar sej vid strandkanten. Det finns en smal bro över och marknadsdagen onsdag är det trångt där.

En stor flock getter, massa motorcyklar, några kossor och så  vår bil. Vi trängde oss över! Men inga sura miner!

I går 

gick vi ner till samhället— ca 10 minuters promenad. ”Are you chines och japanes?” Frågar baren, De följer oss gärna som en liten flock och vill gärna ta i hand. Då känner de sej modiga!

Vi köpte bröd av denna glada dam.

Bananerna kostar 1 kr styck.

I dag var vi en stund på mässan i kyrkan här. Predikan på Swahili fattade vi inte så mycket av men njöt av sången.

Två seniora pionjärer

Nu jobbar vi på Jag Agneta har jobbat på sjukhuset. Det är ett litet sjukhus men det finns ca 20 vårdplatser samt barnavdelning och förlossningsavdelning. Det är för mej ett ganska  ovanligt sjukdomspanorama. Här kan man stöta på nästan vad som helst, men mycket kan jag känna igen. För det mesta finns någon partient inneliggande med diabetes.  Patienten kommer in med högt blodsocker. Oftas har medicinen tagit slut och man har inte köpt ny medicin.  Har inte haft råd eller bott för långt ifrån ”apotek”. Så glömmer man att ta medicinen. Hemma i Sverige ligger inte sådana patienter  inne utan kontrolleras hos diabetes sköterska . Å andra sidan finns det här patienter som skulle ligga på itensivvårdsavdelning hemma men som vi får försöka sköta så gott det går med små resurser och brist på medicin.

Jag går rond med en av de två clinikal officers.Det är en person med 31/2 år medicinsk utbildning. Ungefär hälften så lång utbildning som en AT-läkare.

Någon utbildad läkare finns inte. Man gör så gott men kan och jag tror att min hjälp behövs när det gäller att undersöka patienter och hitta alternativa diagnoser. Sen kanske man gör som man brukar i alla fall. Jag får vara nöjd om jag sår ett frö till  att tänka annorlunda. Rom byggdes inte på en dag och inte Kacheliba sjukhus heller.

Getter och patienter med anhöriga runt vattenpumpen på sjuhuset.

Det är gott om dagliga frustrationer. Elen har varit off hela förra veckan. Då kan man inte röntga för kraften från generatorn räcker inte. Så hade vi el i måndags. Men då var röntgenkillen fortfarande på ledighet. När han kom på tisdag var elen ”off” igen. I dag hade vi el i ett par timmar. Sen gick inte generatorn igång för man hade ingen bensin. Bensinkassan borta med vinden. Utan generator fungerar inte kylen där vaccin för hela området förvaras. Så nu kanske vaccin för hela trakten förstörs. Suck Suck!

 Önskar  att jag kunde komma ihåg alla märkliga sjukhistorier.

Här är några:

En kvinna skulle gå hem med korna i mörkret med ficklampan i munnen. Käken gick ur led och hon kom till sjukhuset morgonen efter. Jag hade ett svagt minne av hur man drar käken tillrätta. Konsulterade dr GOOGLE och manövern lyckades.

En annan kvinna hittades av polisen i ett dike medvetslös för nästan en vecka sedan. Unknown African women. Enligt ryktet alkoholiserad och HIV-positiv. Hon reagerar fortfarande inte  och nu ska man flytta henne till ett större sjukhus. Där finns inte heller någon datortomografi. Tror att man egentligen bara vill bli av med problemat.

En kvinna låg inne på sjukhuset förra veckan. Avmagrad och svag. Kliniskt ( med blotta ögat) misstanke om AIDS men första två testerna var normala. Hon skevs ut med misstanke om att vara undernärd. Så kom hon tillbaka och jag envisades med att ta ett nytt prov, Då visade det på HIV. Teamet som sköter ”bromsmedicin ” tillkallades igen och i går fick hon bromsmedicin. I dag var hon redan betydligt bättre!!

Jag kunde skriva en hel bok om alla olika sjukhistorier och behandlingar. Mycket är så annorlunda.

På tal om el: I dag kom en pappa med ett litet malariasjukt barn. Han sa att mamman dött för en vecka sedan. Jag frågade hur och han sa att hon fått en elchock. Hur? Jo hon hade hängt våt tvätt på en lina som stod i förbindelse med taket belagt med korrugerad plåt. Någon hade kopplat elen fel och linan blev strömförande.

Ja vad ska man säga? Inte Hakuna Matata i alla fall!

Nyfiken frisk Kille!