Fågel Fenix

Flyger fågel Fenix? 

Nu är det länge sedan jag var i Kenya och jobbade. Senast var jag där 2018 och trodde då att jag vait i Kenya för sista gången. Jag blev ganska sjuk efter Kenyavistelsen ----ovanig tropisk sjukdom men nu är jag ok. Från den i alla fall.

Jag har länge velat återvända till det sjukhus i Mutomo där jag först jobbade 1999 och sedan ngr fler gånger. Där lärde jag mej en del om att arbeta med tropiska sjukdomar med begränsade resurser. Sedan  fortsatte jag  som sk jeepdoktor för Rotary doktors.  

Den här gången ska vi åka bil från Nairoby till Mutomo.  Det blir annorlunda för när jag var där 1999-2001 var vägarna dåliga ,så dåliga att vi de flesta gångerna fick flyga med det här lilla planet.  Det var en spännande upplevelse och jag får fortfarande en hisnande känsla i kroppen när jag minns tillbaka.

Det är jag som står under vingen och tandläkare Sten Kvarfordh samt piloten.  Invägning!

Nu ska jag åka till Kenya en vecka på studiebesök. Jag reser med en liten grupp som är intresserade av bistånd. Tandläkare Sten har fortsatt att leda ett biståndsprojekt i Mutomo. Man har flera projekt som vatten. odling, sportaktiviteter för barn, hjälp till  unga mödrar osv. Läs gärna mer om Mutomoprojektet www.swedenmutomo.com  

Första gången jag landat i Mutomo och ringde hem via satellittelefonen sa jag ”Nu har jag kommit hem”. Det låg någon sanning i det, för jag känner mej alltid hemma men främmande i Kenya.

Mycket har säkert förändrats sedan 1999 det förstår jag. Teknisk utveckling som mobiltelefoner, fler bilar, en massa motorcyklar osv. Även medicinsk utveckling som bättre medicin mot malaria och tillgång till testning och medicin mot HIV.  Jag hoppas slippa se minst hälften av vårdplatserna upptagna av unga AIDS-sjuka

Det var tufft att möta så  många unga sjuka patienter.Det var innan HIV-mediciner fanns och  många unga patienter dog på sjukhuset eller skrevs ut till hemmet för vård de sista dagarna i livet,

Undrar hur staden har förändrats. Nu ska vi bo på ett hotell. Det fanns inget hotell för 20 år sedan. Vägen lär vara byggd så det är lättare att ta sig landvägen till Mutomo. 

Det hände att flygplanet inte kunde komma och landa för airstrippen var  sönder på grund av regn. Så några gånger åkte jag bak i   ”ambulansen ” , lång obekväm resa. Men lite spännande när chauffören körde rakt ut i floden. Han visste hur djup floden var. Nu förväntar jag mej inte några sådana äventyr,

 Många gånger kändes det som om jag var med i en film som ”Mitt Afrika”.

  Måste man fortfarande  hämta vatten i en vattensamling?

Är barnen fortfarande undernärda? Har det regnat? Växer majsen  och bönorna?

Har man fortfarande en generator på sjukhuset som stängs av kl 22? Har sjukhuset el på natten eller är det  fotogenlampor och  små koleldar i korridoren som gäller? Jag minns hur vi satte dropp i skenet av fotogenlampa och än värre syrgas med fotogenlampan intill.

Så jag ser fram emot resan med förväntan och nyfikenhet. Har lite resfeber trots att jag ju rest till Kenya så många gånger.

Många gånger var Bosse min man med till Kenya. Han trivdes. Ofta var han min trygghet och chaufför på Jeeplinjerna. Han var med till Mutomo ett par gånger.

  Jag saknar honom. 

Det har varit tufft sedan han gick bort. Jag trodde jag var stark, förberedd, lugn osv. Möte en massa problem som fick mej att nästan tappa fotfästet. Till slut sökte jag doktor  för jag kände mej nere. Men den kloke doktorn sa att jag inte var sjuk—— ”bara” en normal reaktion på påfrestningar.  Ingen ”kvick fix” alltså. 

Så här är jag.  Som fågel Fenix och hoppas att vingarna ska bära.  Lätt bagage underlättar. Offerkoftan blir för varm i Kenya där människorna ju har helt andra och svårare problematik att hantera.

Den 17/1 är jag redan i Nairoby.  Exakt 3 år sedan Bosse gick bort. Det känns som i går.

Tror att Bosse skulle ha hejat på mej och önskat mej Lycka till!