tisdag 25 september 2018

Resfeber.

Jag kom iväg till Kenya igen. Mot bättre vetande kanske men dragningskraften från ekvatorn var för stark. Hur ska det gå? Ingen vet.
När blogginlägget publiceras är jag förhoppningsvis i Nairobi  torsdag morgon. Ska vänta 3 timmar på nästa flyg, stel i rygg och trött efter nattflygningen. Har väl inte kunnat sova den här gånger heller. Finns det någon vettig stol att sitta på? När går nästa flyg hem??
Ja så tänker jag nog torsdag morgon.
Men jag kan också andas ut, dra in den varma afrikaluften i mina lungor och känna mej tacksam över äventyret som just har börjat.
Två sidor i mina tankar.. Två världar .Nu har jag tagit steget till Afrika. Och blir lite av en annan människa ( förhoppningsvis).

På vårdcentralen i förra veckan tyckte jag att en stor fet fästing var så äcklig att jag bad en sköterska ta bort den! Så kan jag inte bete mej här och vet att jag har ett mycket svårare saker här och inte fegat ur när en patient kom med en orm i en påse.

Så det ska nog gå! (Intalar jag mej ). Som lille Per i ”Pers vandring”  ......Är man ej förlägen å hittar man nog vägen.  Ja jag peppar mej själv!




Ju fler gånger jag rest till Kenya ju mer ”bra att ha-grejer” har jag hittat. Tror att allt det där på bilden och lika mycket till finns med i packningen .
Och tungt är bagaget.

Så nu är vi på gång  igen Ingegerd och jag. Om det finns internet på den nya platsen i North Pokot  vill jag fortsätta att rapportera . Vi får se.
Det blir nog lättare att hålla kontakt nu än 1999 då jag reste första gången till Kenya för Rotays Läkarbanken. Då var jag på ett litet sjukhus i Mutomo.
Där fanns bara en telefon med vev på expeditionen och en telefon i nunnornas bostad. Jag kunde få ringa hem ibland, Veva på telefonen och be en telefonist koppla vidare först  till nästa  större  stad och där kopplade en annan telefonist samtalet ”International” vidare om man hade tur.
Efter några år hade någon skänkt en satellittelefon till läkare  och tandläkarna där . Det var en hel procedur att rikta in antennen till rätt satellit och sedan ringa. Så den tekniska utvecklingen har gått snabbt framåt. Men helt enkelt är det inte ändå. Jag fick lite hjälp av Håkan att koppla ihop adapter, grendosa och olika laddare.
Men mest hoppas jag på att se mer av framsteg vad gäller levnadsförhållanden för de allra fattigaste och att sjukvården utvecklas framåt. Jag har sett mycket hända och blivit bättre sedan 1999. 

Men även om jag fasar för den ånga flygresan är den ”bättre” än 1999. Då hade jag hjärtat i halsgropen !


En kollega från 1999.



En ”låtsaspatient”  1999 och samma doktor . Ja åren går och allt blir bättre!!













6 kommentarer:

  1. Gott att veta att hittills ok med er! Kram/ Ingegärd

    SvaraRadera
  2. Skönt att veta att du är på gång.Du behövs.Kram från Gittan och Kenneth Var rädd om dig

    SvaraRadera
  3. Du glömde väl inte kaviaren till Daniel!!!!

    SvaraRadera