“Vem tröstar knyttet?”

2011-02-26

Vi sitter på lördagsaftonen och tittar ut i ett kompakt mörker. Syrsor gnisslar . Väldigt varmt ännu kl 20:30. Vi sitter på verandan på Rondo Retreat. ( Kolla tidigare blogg?) Har fått en god middag. Apornas tjatter har tystnat. Några fler M´zungos hörs på lite avstånd. Med andra ord kan vi knappast ha det bättre. Men saknar ändå två familjehögtider som fick gå av stapeln utan vår närvaro.

Veckan som gått har varit händelserik. Många kära återseenden. Stora glada leenden när man ser att det är M´Bozo som kommer. (Doktorn är det ingen som bryr sig om.) Bosse går upp till skolorna. Man minns honom sedan tidigare. På ett ställe kände man till en annan svensk---- Henrik Larsson. Vi var ute och körde på en liten byväg, mötte en motorcyklist, var tvungna att stanna för att kunna mötas- Han kände igen Bosse M´Bozo. Så det är till att vara berömd!

Annars har veckan varit ganska lugn. Det har inte kommit så många patienter. Ingen malariasäsong och inte så många förkylda eftersom det är så varmt och torrt. Däremot är vi lite förkylda—eller kanske irriterade i luftvägarna av allt yrande torrt damm på vägarna.

Vi var hemma hos en vän i fredags. Han jobbade tidigare för Rotary och bor inte långt från Keteng. Han visade oss var man börjat bygga den nya kliniken. En helt otrolig plats. Högt belägen med Afrikas blåa bergssilhuetter runt omkring, Ödsligt och blåsigt. Några enkla lerhus enda bebyggelsen. Barnen flockades runt oss. Fattiga, barfota och snoriga. Så många barn som inte har någon som snyter sig!!

Vi kommer så nära livet här och ser sådant som inte finns på turistbroschyrer. Bara det att bli hembjuden och verkligen se hur folket i allmänhet lever. Vi är förundrade över och imponerade av folket här ute i landsbygden.