Där ingen trodde att någon kunde bo.

Sedan några dagar är vi i alla fall på plats.

Provianterade med mandazis före avfärd.

Vägen hit från Kitale var delvis asfalterad men från staden Kapenguria var vägen ett helt äventyr. Jag har aldrig sett en sämre väg i Kenya.

Men vackra vyer om man vågade lyfta blicken från vägen. Chaufför Krispas är säker och vi kändes i trygga händer.

Kolla ”Lapp-porten” ( vy från Kacheliba)

Vi försökte hålla god min när vi kom fram till huset. Ack ja inte precis 2-stjärnigt. Det går knappast att beskriva. Men när vi tänkte efter så var vi glada att det inte var stampat jordgolv utan cement. Och plåttaket håller oss varma. Som tur är finns det en liten glipa uppe vid taket i mitt rum.

Nåja. Vi har nu nästan vant oss T.o.m. prövat duschen och det här ska nog gå.

Så mentalt växlar det med att vi tycker det är drägligt och eller outhärdligt.

Slut på klagovisan( kanske) men vi får se när vi blivit mer bekanta med sjukvården. Jag lämnar den till en annan blogg.

Annars har vi det roligt. Känner oss välkomna på sjukhuset men har inte hittat vår plats ännu.

Vi får frukost och middag hos de katolska prästerna. De är trevliga men fattar inte riktigt varför hela Sverige inte är katolskt. Maten är god. Vi får middag 19: 30 .Vandrar över området med lyse från en lampa. I går hittade vi inte hem. Ingegerd ville åt ett håll och jag  åt ett annat. Afrikanska natten är svart. Vi gick tillbaka till prästerna där lamporna lyste  och blev ledsagade hem.

Vi har framfört att sängarna inte är så bra. Ingegerds med en stor grop i mitten. Hon la en kudde under madrassen, Min säng är smalare än madrassen och jag fick hålla ej mot väggen för att inte ramla ur.  MEN i dag har vi fått nya sängar. Vilken  cirkus! Kunde inte låta bli att skratta när en nuna en präst och tre unga män spikade ihop sängarna. Det fattades brädor, bultar. Men saken är nu fixad!!God Natt!

Ja hur blev sängen? Fin , men nu är madrassen för liten. Det gör inget sa vi.

Uppgraderar boendet till 2,5. Hakuna Matata!