Anpassning, kulturchock och matblogg.

Sedan tidigare perioder i Kenya kommer jag ihåg att efter 2 veckor brukar jag hamna i en kulturchock.  Så även denna gång, men det är skönt att kunna ventilera sina funderingar med min kollega. Vi trivs mycket bra ihop ( tror jag?). Vi har aldrig träffats förrän på planet till Amsterdam.  Men vi tänker ungefär lika och har liknande erfarenheter vad gäller arbetet som kvinnlig distriktsläkare.  Här har vi upprörts av allt möjligt, från månggifte, kvinnans ställning och att det inte finns någon avrivningskant på glad-packen. Men nu har upprördheten lagt sej något. Det finns andra sätt att leva än vad vi är vana vid. Det är mycket vi inte förstår. Det finns också mycket som är fint och värdefullt och som vi kan lära av.

Även denna vecka är en kort arbetsvecka. Den nye presidenten ska installeras den 9/4 och allmän helgdag är utlöst. Som sagts tidigare ha han inte många anhängare här, men folket tycks ta presidentvalet med ro och bidar sin tid i hopp om förändring kanske i nästa val eller om Internationella domstolen i Haag fångar in den nye presidenten. Josefin vår “husa” är en frispråkig kvinna. Hon berättade att det går ett skämt på face-book att man skulle måla getterna randiga som zebror eller tvätta ormarna som ett tecken på sitt ogillande av presidenten. Jag förstår inte hela innebörden i skämtet, men det är ändå humoristiskt! Får se om vi ser några randiga getter när vi går ner på stan i eftermiddag.

Annars är det inte bra med korta arbetsveckor.  I går kom en kvinna till mottagningen med ett litet barn med svår malaria. Gossen hade varit sjuk i en vecka. Hon hade kommit till kliniken Annandag påsk men då var vi ju inte där. Hon hade vänt sig till ett lokalt “Health center” och fått tre olika slags flytande medicin. Men pojken hade inte blivit bra. Nu var han tagen och mycket blek som tecken på blodbrist.  Vi förstod att han inte fått malariamedicin, eftersom den bara finns i tablettform. Blodbrist som följd av malaria. Nu kunde vi ge rätt medicin och hoppas att han repar sej. I dag när vi är lediga undrar jag om någon patient kanske kommer för sent till behandling nästa vecka.

Det känns lite tungt ibland med allt elände men nu tänker jag lätta upp det hela med en mat-blogg. Vi får god och kul mat här.

Frukost med Avokado, ägg, fruktsallad och rostat bröd. Vi kommer inte att köpa avokado när vi kommer hem—åtminstone inte på ett tag, för här är den mjuk, smakrik och jättestor. De hårda små stenar vi hemma kallar för avokado duger inte. Vi står oss väl på frukosten, för ibland får vi ingen lunch, utan tar lite kaffe när vi kommer hem vid 3-4 tiden. Ifall vi får lunch är det troligen Ugali med zukuma-wiki (typ spenatgryta) kanske lite blandning av ägg och tomat eller ibland kycklinggryta. Kanske inte så aptitligt med kycklingfoten mitt i alltihop. Att äta med fingrarna är ett måste.

När vi var i Kisumo “tvingade” jag min kollega med till en restaurang ovanför det stora varuhuset Nakumat. Bosse och jag har varit där varje gång vi varit i Kenya och ätit “Kofta malaj”. Det är en vegetarisk indisk rätt och så jättegod!

En Kenyansk paradrätt är fisken Tilapia som ofta serveras hel med ben. Vi intog detta på flygplatsen i väntan på nästa flyg.

Så lagar Josefin middag till oss. I går hade vi beställt getkött ris och Zukuma-wiki. Vi har inte köpt något fruset kött i Kisumo för elen här här “on and off” ofta off så kyl och frysfack är inte att lita på.

Om inte annat, så talar vår mathållning för att vi är något så när anpassade.