Kontraster.

Vi har börjat nedräkningen. Vi har bara 3 kliniker kvar . Det är varmt. Det regnar fortfarande ibland och vattnet ligger  kvar  på markerna. Floderna är överfulla. I veckan försökte en ung man i en hälsokommitté vada över en översvämmad bro. Man vet inte hur det gick till men han spolades bort och påträffades sedan drunknad. Det finns inget säkerhetstänkande. Trafiken är farlig och det händers ständigt olyckor. Man kan tydligen åka hur många som helst på en motorcykel. Man håller sitt barn i famnen eller ibland på styret.  Utan hjälm förstås. I går såg jag sex personer på en motorcykel! Men vi två trotsar också faror. Min kollega körde jeepen till Kisumo. Det är bra väg men en liten bit med lera och vatten. Men C tog sats och körde över vattensamlingen. Det gick bra men sedan märkte hon att hon fått lera på benen! Jag sitter bara bredvid och finåker!

Vi tog in på Kiboko Bay.

Det var skönt att bli bortskämd. Vi träffade en del M´zungos. Det fanns en pool och vi solade och badade. Men inte djärva nog att bada i sjön. Därifrån hördes grymtningar och så såg vi ett par flodhästar något 10-tal meter ut. På kvällen frågade en kypare om vi sett flodhästen. Ja ,sa vi, i dag när vi satt vid poolen.

Nej där sa han och pekade på en rabatt 20 m bort. Ja där stod en flodhäst och betade. Jag fick ett suddigt foto men inte bra nog att publicera- Så håll till god men flodhästen vid strandkanten!! Full pott tycker vi!

Stora djur. Men hemma i huset har vi små djur. En del ligger på golvet med benen i vädret på morgonen och ibland kan vi se något svart knastra iväg in i ett hörn. Josefin försöker ta död på kackerlackorna. Hon sopar ut dem till hönsen som tycker det smakar gott.

Myggen tycker att vi smakar gott ! Vi sprayar och sprayar och rollar och rollar men det tycks inte hjälpa.

Annars har vi skämt bort hönsen med svenska havregryn. Tuppen kommer fram till bordet och stirrar på oss . Han tigger. Han gillar småkaka bättre  än havregryn. Ja vad kan man inte roa sej med!  Stora och små djur.

På mottagningarna ser vi ofta elände men ibland motsatsen. Åtminstone 2-3 undernärda barn per vecka. Men vi ser positiva resultat. En liten bebis 3½ månad kommer varannan vecka för kontroll. Mamman dog vid förlossningen men bebisen har blivit omhändertagen av en kvinna. Hon får “grötpulver” och pojken växer och jag såg också hur han tydde sej till sin fostermamma. Så vår lilla hjälp betyder mycket.

Vi upplevs som mycket rika och det är vi ju enligt kenyanska förhållanden. Men vi kan inte ge bidrag till alla som har en “request”. Vi vill se mer engagemang från exempelvis hälsokommittéerna. Vi vill se att man försöker förbättra sin situation. Family-planing, mödravård, barnavård med vaccineringar, inga gravida 15-åringar, mindre HIV!!.  Jag har upplever att jag ser mer HIV nu än någonsin tidigare. Så det gäller att kämpa på! Än ger vi oss inte.